24.09.17: "Coney Island Baby"
Vi tar tåget från 49th St på 7th Avenue ut till City Hall vid Brooklyns början på Manhattan. Det är väldigt varmt så Ida passar på att köpa en iskall smoothie strax innan vi börjar korsa bron.
Det är en extremt vacker och solig dag, så promenaden sker i ett lugnt och skönt tempo. Vi är väldigt avslappnade och tittar på utsikten: västerut ser vi Manhattan Bridge bara två stenkast bort och till höger ser vi Frihetsgudinnan en båttur bort. Bakom oss tornar Manhattans magiska skyline upp sig, och framför oss ligger det mystiska Brooklyn.
Och givetvis guldkornet som jag ständigt slänger ett öga på: korsningen Water St och Washington St. Bakgrundsvyn som PR-geniet Tom Jung använde som omslagsbild till historiens bästa film 'Once Upon A Time in America'.
Efter drygt 40 minuter har vi vandrat över bron och sneddar ned mot Washington St, stannar vi på en salladsbar och får i oss välbehövliga kalorier i värmen. Även om jag spänt väntar på att få se min utsikt över Manhattan Bridge från Water St.
Utsikten är så klart helt magisk. Jag står som förstenad precis i korsningen vid ett övergångsställe och blockerar vägen för en bil, som irriterat tutar på mig. Vyn är inte perfekt så klart, bron skymmer det mesta av centrum. Men den har något.
Det är en perfekt bild över det som är, och det som alltid varit. En gammal stad i ett nytt skimmer, med lika mycket smuts som skönhet. Arbetarklassen som möter överklassen.
Vi vandrade upp mot Brooklyns centrum. Det var givetvis en helt annan kultur än Manhattan och inte alls lika stort och pompöst. Spåren av ett fattigt samhälle fanns så klart, även om själva centrum var välbehållet. Att en bro kunde skilja så två helt olika samhällen åt.
Vi hoppade på tunnelbanan och åkte vidare mot 'Coney Island', distriket som gjordes känt i kultfilmen 'The Warriors' från 1979. Nu var det ju inte enbart vi ville åka dit, det fanns ju också en fin boardwalk med sandstrand och så klart nöjesfältet 'Coney Island'.
Tunnelbanan tog över en timme, vilket cementerade känslan av att New York är en enorm metropol. När jag steg ut på gatan kände jag mig lätt på foten och stegade bort mot en beach shop, där jag inhandlade souvenirer till mig, Adam och Mattias. Några Warriors-kepsar samt t-shirts senare begav vi oss bort mot boardwalken.
Det var precis som jag tänkt mig att en boardwalk i USA skulle vara, fullt med folk som åkte inlines och en lång räcka av beach shops med fast food. Restaurangen på hörnet spelade hög 80-tals musik via stora speakers som gav bilden en ljudkuliss. Överallt gick det folk med cheeseburgers, diet cokes och plastglas med öl i. Allt ramas så klart in av nöjesfältet i bakgrunden, med Coneys egna "Wonder Wheel".
Till sidan ligger havet med en lång pir ut i vattnet. Det springer förbi fysmonster i bar överkropp som är ute och löptränar. Det är en varierad demografi av människor, men en sak är säker: alla är New Yorkers och det slår mig plötsligt att de flesta här faktiskt bor i metropolen. Detta är deras turistställe, deras semesterställe efter en slitsam arbetsvecka. De flesta turister vet inte om att Coney existerar, eller har tid att ta sig hit. Nu var det på riktigt.
**
Komiskt nog är det PRECIS som jag föreställt mig. Vid staketet mot stranden står det ett gäng vita, italian americans som med runda magar står i vita linnen och spelar Frank Sinatra på högtalare. Bakom dem, nede på stranden sitter det ett gäng latinos som dansar salsa.
Borta vid volleybollplanen sitter det en stor grupp med puerto ricans som spelar tung hip hop.
Precis efter att vi köpt en varsin Corona och funnit en plats på stranden nära de, hör jag hur Pete Rock och CL Smooths 'My Reminiscense of You' kickar igång och jag blundar. För att vara ärlig njuter jag. Alla dessa intryck. Hur kan det vara så likartat som jag trodde? Hur kan det vara så perfekt?
Till höger sitter det några andra latinos som spelar hip hop på högtalare som står i sanden, och kvinnorna gnider sina rumpor mot sina män och det känns bara så träffsäkert. Alla verkar röka weed på stranden. Hela denna bilden ramas in av berg och dalbanor i färgglada färger och slitna väggar till beach shopsen.
Vi njöt av solens varma strålar medan vi låg på den nyligen införskaffade picknickfilten Ida köpt på en beachshop och sörplade i oss den kalla Coronan. Vi hoppade i plurret för att svalka oss innan vi gick upp på boardwalken och beställde en varsin cheeseburgare och cola, som vi åt på i solnedången. Vi köpte lite popcorn innan vi gick in på nöjesfältet.
Kvällens stora adrenalinkick var inte någon åktur, utan när jag insåg att vårat backage låg kvar i ett skåp på nöjesfältet som stängt. När vi stod i en godisbutik för att köpa med oss lite snacks på hotellrummet, fick jag ta ett maxlöp tillbak till grinden där vi lämnat grejorna. Givetvis var grinden låst... och sisådär 2,5 meter hög, så att klättra var inget alternativ.
Som tur var hade inte alla gäster lämnat anläggningen än och jag fick syn på en ung mörk grabb med sin kusin. Jag ropade dem till mig och undrade om de kunde släppa in mig. Det var omöjligt att öppna grinden, så jag gav de min kvittering till skåpet och chansade på att de inte skulle ta grejerna och sticka ut genom en annan utgång. Det var så klart fördomsfullt, men jag kände mig inte alls trygg med det i Brooklyns mörker.
Döm min förvåning när pojkarna återvänder med våra saker och säger: "Here you go, Sir". Med en förnyad tro på världen gav jag pojkarna 10 dollar som tack för hjälpen och stack bort till Ida som väntade vid tunnelbanan.
En oväntat omtumlande resa i distriktet där gängmedlemmarna från The Warriors härskade.
Det är en extremt vacker och solig dag, så promenaden sker i ett lugnt och skönt tempo. Vi är väldigt avslappnade och tittar på utsikten: västerut ser vi Manhattan Bridge bara två stenkast bort och till höger ser vi Frihetsgudinnan en båttur bort. Bakom oss tornar Manhattans magiska skyline upp sig, och framför oss ligger det mystiska Brooklyn.
Och givetvis guldkornet som jag ständigt slänger ett öga på: korsningen Water St och Washington St. Bakgrundsvyn som PR-geniet Tom Jung använde som omslagsbild till historiens bästa film 'Once Upon A Time in America'.
Efter drygt 40 minuter har vi vandrat över bron och sneddar ned mot Washington St, stannar vi på en salladsbar och får i oss välbehövliga kalorier i värmen. Även om jag spänt väntar på att få se min utsikt över Manhattan Bridge från Water St.
Utsikten är så klart helt magisk. Jag står som förstenad precis i korsningen vid ett övergångsställe och blockerar vägen för en bil, som irriterat tutar på mig. Vyn är inte perfekt så klart, bron skymmer det mesta av centrum. Men den har något.
Det är en perfekt bild över det som är, och det som alltid varit. En gammal stad i ett nytt skimmer, med lika mycket smuts som skönhet. Arbetarklassen som möter överklassen.
Vi vandrade upp mot Brooklyns centrum. Det var givetvis en helt annan kultur än Manhattan och inte alls lika stort och pompöst. Spåren av ett fattigt samhälle fanns så klart, även om själva centrum var välbehållet. Att en bro kunde skilja så två helt olika samhällen åt.
Vi hoppade på tunnelbanan och åkte vidare mot 'Coney Island', distriket som gjordes känt i kultfilmen 'The Warriors' från 1979. Nu var det ju inte enbart vi ville åka dit, det fanns ju också en fin boardwalk med sandstrand och så klart nöjesfältet 'Coney Island'.
Tunnelbanan tog över en timme, vilket cementerade känslan av att New York är en enorm metropol. När jag steg ut på gatan kände jag mig lätt på foten och stegade bort mot en beach shop, där jag inhandlade souvenirer till mig, Adam och Mattias. Några Warriors-kepsar samt t-shirts senare begav vi oss bort mot boardwalken.
Det var precis som jag tänkt mig att en boardwalk i USA skulle vara, fullt med folk som åkte inlines och en lång räcka av beach shops med fast food. Restaurangen på hörnet spelade hög 80-tals musik via stora speakers som gav bilden en ljudkuliss. Överallt gick det folk med cheeseburgers, diet cokes och plastglas med öl i. Allt ramas så klart in av nöjesfältet i bakgrunden, med Coneys egna "Wonder Wheel".
Till sidan ligger havet med en lång pir ut i vattnet. Det springer förbi fysmonster i bar överkropp som är ute och löptränar. Det är en varierad demografi av människor, men en sak är säker: alla är New Yorkers och det slår mig plötsligt att de flesta här faktiskt bor i metropolen. Detta är deras turistställe, deras semesterställe efter en slitsam arbetsvecka. De flesta turister vet inte om att Coney existerar, eller har tid att ta sig hit. Nu var det på riktigt.
**
Komiskt nog är det PRECIS som jag föreställt mig. Vid staketet mot stranden står det ett gäng vita, italian americans som med runda magar står i vita linnen och spelar Frank Sinatra på högtalare. Bakom dem, nede på stranden sitter det ett gäng latinos som dansar salsa.
Borta vid volleybollplanen sitter det en stor grupp med puerto ricans som spelar tung hip hop.
Precis efter att vi köpt en varsin Corona och funnit en plats på stranden nära de, hör jag hur Pete Rock och CL Smooths 'My Reminiscense of You' kickar igång och jag blundar. För att vara ärlig njuter jag. Alla dessa intryck. Hur kan det vara så likartat som jag trodde? Hur kan det vara så perfekt?
Till höger sitter det några andra latinos som spelar hip hop på högtalare som står i sanden, och kvinnorna gnider sina rumpor mot sina män och det känns bara så träffsäkert. Alla verkar röka weed på stranden. Hela denna bilden ramas in av berg och dalbanor i färgglada färger och slitna väggar till beach shopsen.
Vi njöt av solens varma strålar medan vi låg på den nyligen införskaffade picknickfilten Ida köpt på en beachshop och sörplade i oss den kalla Coronan. Vi hoppade i plurret för att svalka oss innan vi gick upp på boardwalken och beställde en varsin cheeseburgare och cola, som vi åt på i solnedången. Vi köpte lite popcorn innan vi gick in på nöjesfältet.
Kvällens stora adrenalinkick var inte någon åktur, utan när jag insåg att vårat backage låg kvar i ett skåp på nöjesfältet som stängt. När vi stod i en godisbutik för att köpa med oss lite snacks på hotellrummet, fick jag ta ett maxlöp tillbak till grinden där vi lämnat grejorna. Givetvis var grinden låst... och sisådär 2,5 meter hög, så att klättra var inget alternativ.
Som tur var hade inte alla gäster lämnat anläggningen än och jag fick syn på en ung mörk grabb med sin kusin. Jag ropade dem till mig och undrade om de kunde släppa in mig. Det var omöjligt att öppna grinden, så jag gav de min kvittering till skåpet och chansade på att de inte skulle ta grejerna och sticka ut genom en annan utgång. Det var så klart fördomsfullt, men jag kände mig inte alls trygg med det i Brooklyns mörker.
Döm min förvåning när pojkarna återvänder med våra saker och säger: "Here you go, Sir". Med en förnyad tro på världen gav jag pojkarna 10 dollar som tack för hjälpen och stack bort till Ida som väntade vid tunnelbanan.
En oväntat omtumlande resa i distriktet där gängmedlemmarna från The Warriors härskade.
Kommentarer
Skicka en kommentar