19.09.17. "Welcome to New York City"
Jag vaknar till av att Ida petar mig på armen. "Det är snart landning", säger hon. När jag kvicknat till märker jag snabbt att planet släckts ned. Det är dags för nedstigning till JFK och flygbolaget har så klart förstått vikten av att se New Yorks skyline i mörker. Är det någon stad i världen man vill se på kvällen är det New York City, The City That Never Sleeps.
Trots att vi landar i nedre delen av Queens och tvingas se skylinen i horisonten är det bland det vackraste jag någonsin sett. Aldrig har jag varit med om en vackrare syn från ett flygplan. Staden man växt upp med genom filmer och musik är precis lika oförglömlig och förförisk som man föreställt sig, där borta tornar Empire State Building upp sig vars topp lyser upp himlen i en röd färg och längre norrut ser man Chryssler Building stå lika stadigt som sin "lillebror", också den i en sprakande röd nyans. Alla byggnader känns som enorma fyrtorn, som tryggt vaggar in oss till landningsbanan. Jag känner en rysning längs hela kroppen, plötsligt är vi här, i världens centrum. Min drömdestination sedan barnsben.
Plötsligt är det dags att stiga av planet. Jag tar ett första steg in mot JFK Airport och möts plötsligt av en vägg. En tjock mur av kvav varmluft. Klockan är 20.00 och det är 28 grader varmt.
"Jesus christ, har vi hamnat i rätt land?", tänker jag.
Passgenomgången går snabbt och smärtfritt, även om jag blir utfrågad om jag är hockeyspelare och har något speciellt ärende i landet. Det hela slutar som det brukar göra: jag byter ämne och plötsligt står jag och snackar amerikansk soccers utbredning i landet med min passkontrollant.
Om min första tanke var om vi hamnat i rätt land, blir det inte bättre när vi går ut till ankomsthallen. Det enda ögat ser är asiater. Är vi verkligen på rätt ställe? Flygplatsen är så sliten. Det känns som att vi är i Bali igen.
Klockan är 21 när vi bestämmer oss för att ta oss in mot stan. Är taxi verkligen ett bra alternativ? Efter en snabb titt utanför flygplatsen och drygt 300 resenärer i taxikön, beslutar vi oss för att det inte är det. Plötsligt dyker det upp en snubbe, som förmodligen kör privat. "Hey, you wanna get to town? You're thinking about taking a cab right? Forget it man! Ride with me!", säger han. "No, thank you sir, we'll take the Air Train", svarar jag artigt. "Haha, well good luck with that", säger han som att jag är världens idiot och går därifrån.
Där var det. Vårt första möte med en arrogant New Yorker. Vi var nog på rätt ställe trots allt.
***
Efter att vi köpt burritos och lokaliserat vart flygtåget gick från, var det bara att hoppa på. Det var först efter 30 minuter av konstant tågresa man började förstå hur stor denna stad var. Vi var inte ens nära Manhattan än. Det var inte ett roligt uppvaknade, mestadels då både jag och Ida inte alls kände oss bevkäma i tågkupéen. Jag hade inte haft en tanke på det innan, men tåget gick så klart genom hela Brooklyn och klockan var runt midnatt. Med andra ord: vi var i princip de enda turisterna på tåget, och nästintill de enda vita. Stopp efter stopp närmade vi oss Manhattan, men de stora, mörka, bandanaklädda medresenärerna blev fler och fler och stirrade på oss. Hur säkert var det? Man hade hört historierna.
Tågstationerna var slitna. Hela tåget luktade. Inte minst av alla hemlösa som tagit med sig sina kundvagnar av kläder (och sopor) in i kupéen. Vi var i fokus hela tiden. Den obehagliga känslan var så påtaglig att jag tog på mig en stor hoodie för att inte visa min slanka överkropp.
Plötsligt var vi framme i Downtown. Vid ett av stoppen i närheten av Financial District kliver det på en mörk man. Min första tanke var att han nog sett en hel del, inte minst av att döma på hans trasiga kläder. Han kommer mot oss. Jag spänner hela min kropp och inväntar hans agerande. Som den naiva turist jag är blir jag helt golvad när han plötsligt tar orda: "Good evening sir, if you wouldn't mind, I'd like to sing a song for you." Han säger det med ett varmt leende och jag håller på att tappa hakan när han stämmer upp i en silkeslen ton och börjar sjunga Luther Vandross-låtar.
Welcome to New York City, tänkte jag för mig själv.
Staden som inte är som alla andra.
Mannens ljuvliga röst i samband med vårt intåg på Manhattan skänkte ett sorts lugn till hela resan. Det kändes plötsligt säkert. Plötsligt var vi framme vid 42st, stationen vi skulle av på. Vi navigerade oss bort mot en trappa i nordvästra hörnet av stationen. Plötsligt såg man det. Topparna från alla höghus. Jag fick en chock. Trots att jag sett så många filmer och bilder på The Big Apple, var jag inte övertygad om att det jag såg var äkta. Det var så stort. Högga byggnader så långt ögat kunde nå.
Gula taxibilar överallt. Människor överallt. Caféer och restauranger var öppna, folk gick med barnvagnar trots att klockan slagit över midnatt. Var det här på riktigt?
Vi gick fem gator upp till W 47st. Det var så lätt att hitta till hotellet att jag där och då insåg att detta inte var en stad där GPS skulle vara nödvändigt. Allting var så logiskt uppbyggt.
Hotellet var verkligen fint och låg inklämt bland alla Broadway-teatrar och med Times Square runt hörnet. Det kändes som att vi valt hotellet i världens centrum. Det kändes extra kul då mamma och pappa hade bott precis på detta hotell 30 år tidigare.
När vi äntligen fått checka in och tagit hissen upp till den 19:e våningen kastade vi oss på sängen. Vi var trötta, svettiga och fortfarande tagna av vår tågresa genom Brooklyn på nattetid. Efter en snabb toarating, dusch och försäkrande meddelanden hem till Sverige var det dags att sova.
Vi var äntligen framme. Vi hade tagit oss till mina drömmars stad.
Jag la mig i sängen och log. "The City that Never Sleeps": nog hade den myten besannats. Vi hade över en vecka på oss att undersöka om myten om "The Greatest City on Earth" var lika sann...
/ Nicklas
Trots att vi landar i nedre delen av Queens och tvingas se skylinen i horisonten är det bland det vackraste jag någonsin sett. Aldrig har jag varit med om en vackrare syn från ett flygplan. Staden man växt upp med genom filmer och musik är precis lika oförglömlig och förförisk som man föreställt sig, där borta tornar Empire State Building upp sig vars topp lyser upp himlen i en röd färg och längre norrut ser man Chryssler Building stå lika stadigt som sin "lillebror", också den i en sprakande röd nyans. Alla byggnader känns som enorma fyrtorn, som tryggt vaggar in oss till landningsbanan. Jag känner en rysning längs hela kroppen, plötsligt är vi här, i världens centrum. Min drömdestination sedan barnsben.
Plötsligt är det dags att stiga av planet. Jag tar ett första steg in mot JFK Airport och möts plötsligt av en vägg. En tjock mur av kvav varmluft. Klockan är 20.00 och det är 28 grader varmt.
"Jesus christ, har vi hamnat i rätt land?", tänker jag.
Passgenomgången går snabbt och smärtfritt, även om jag blir utfrågad om jag är hockeyspelare och har något speciellt ärende i landet. Det hela slutar som det brukar göra: jag byter ämne och plötsligt står jag och snackar amerikansk soccers utbredning i landet med min passkontrollant.
Om min första tanke var om vi hamnat i rätt land, blir det inte bättre när vi går ut till ankomsthallen. Det enda ögat ser är asiater. Är vi verkligen på rätt ställe? Flygplatsen är så sliten. Det känns som att vi är i Bali igen.
Klockan är 21 när vi bestämmer oss för att ta oss in mot stan. Är taxi verkligen ett bra alternativ? Efter en snabb titt utanför flygplatsen och drygt 300 resenärer i taxikön, beslutar vi oss för att det inte är det. Plötsligt dyker det upp en snubbe, som förmodligen kör privat. "Hey, you wanna get to town? You're thinking about taking a cab right? Forget it man! Ride with me!", säger han. "No, thank you sir, we'll take the Air Train", svarar jag artigt. "Haha, well good luck with that", säger han som att jag är världens idiot och går därifrån.
Där var det. Vårt första möte med en arrogant New Yorker. Vi var nog på rätt ställe trots allt.
***
Efter att vi köpt burritos och lokaliserat vart flygtåget gick från, var det bara att hoppa på. Det var först efter 30 minuter av konstant tågresa man började förstå hur stor denna stad var. Vi var inte ens nära Manhattan än. Det var inte ett roligt uppvaknade, mestadels då både jag och Ida inte alls kände oss bevkäma i tågkupéen. Jag hade inte haft en tanke på det innan, men tåget gick så klart genom hela Brooklyn och klockan var runt midnatt. Med andra ord: vi var i princip de enda turisterna på tåget, och nästintill de enda vita. Stopp efter stopp närmade vi oss Manhattan, men de stora, mörka, bandanaklädda medresenärerna blev fler och fler och stirrade på oss. Hur säkert var det? Man hade hört historierna.
Tågstationerna var slitna. Hela tåget luktade. Inte minst av alla hemlösa som tagit med sig sina kundvagnar av kläder (och sopor) in i kupéen. Vi var i fokus hela tiden. Den obehagliga känslan var så påtaglig att jag tog på mig en stor hoodie för att inte visa min slanka överkropp.
Plötsligt var vi framme i Downtown. Vid ett av stoppen i närheten av Financial District kliver det på en mörk man. Min första tanke var att han nog sett en hel del, inte minst av att döma på hans trasiga kläder. Han kommer mot oss. Jag spänner hela min kropp och inväntar hans agerande. Som den naiva turist jag är blir jag helt golvad när han plötsligt tar orda: "Good evening sir, if you wouldn't mind, I'd like to sing a song for you." Han säger det med ett varmt leende och jag håller på att tappa hakan när han stämmer upp i en silkeslen ton och börjar sjunga Luther Vandross-låtar.
Welcome to New York City, tänkte jag för mig själv.
Staden som inte är som alla andra.
Mannens ljuvliga röst i samband med vårt intåg på Manhattan skänkte ett sorts lugn till hela resan. Det kändes plötsligt säkert. Plötsligt var vi framme vid 42st, stationen vi skulle av på. Vi navigerade oss bort mot en trappa i nordvästra hörnet av stationen. Plötsligt såg man det. Topparna från alla höghus. Jag fick en chock. Trots att jag sett så många filmer och bilder på The Big Apple, var jag inte övertygad om att det jag såg var äkta. Det var så stort. Högga byggnader så långt ögat kunde nå.
Gula taxibilar överallt. Människor överallt. Caféer och restauranger var öppna, folk gick med barnvagnar trots att klockan slagit över midnatt. Var det här på riktigt?
Vi gick fem gator upp till W 47st. Det var så lätt att hitta till hotellet att jag där och då insåg att detta inte var en stad där GPS skulle vara nödvändigt. Allting var så logiskt uppbyggt.
Hotellet var verkligen fint och låg inklämt bland alla Broadway-teatrar och med Times Square runt hörnet. Det kändes som att vi valt hotellet i världens centrum. Det kändes extra kul då mamma och pappa hade bott precis på detta hotell 30 år tidigare.
När vi äntligen fått checka in och tagit hissen upp till den 19:e våningen kastade vi oss på sängen. Vi var trötta, svettiga och fortfarande tagna av vår tågresa genom Brooklyn på nattetid. Efter en snabb toarating, dusch och försäkrande meddelanden hem till Sverige var det dags att sova.
Vi var äntligen framme. Vi hade tagit oss till mina drömmars stad.
Jag la mig i sängen och log. "The City that Never Sleeps": nog hade den myten besannats. Vi hade över en vecka på oss att undersöka om myten om "The Greatest City on Earth" var lika sann...
/ Nicklas
Kommentarer
Skicka en kommentar