21.09.17: "Central Park Serenade"
Torsdag 21.10.17
Då vi morgonen innan hade provat en äkta klassisk Starbucks-frukost var det dags för en ny venue. Bästa sättet för att hitta ett nytt frukostställe i New York?
Tja, man kan ju vandra ned längs 8th Avenue och titta in genom varje fönster tills man hittar något som ser nice ut. Det är liksom den yttersta lyxen med att semestra i New York, man slipper göra frukost själv och kan ägna 10-15 minuter varje morgon åt att spana runt efter vad man är sugen på. Pannkakor? Fattiga riddare? Toast? Bagel? Kaffe eller juice, eller båda?
I korsningen 8th Avenue och 45e gatan hittade vi så in till 'Carve Cafe'. Denna lilla frukostkedja skulle bli vårt standarhak de närmsta dagarna, inte minst för att vi sedermera hittade samma cafe precis bredvid vårt hotell. Anledningen till att vi valde just detta ställe? Grabbarna som jobbade här var riktigt trevliga, snabba, utbudet var bra och det var skönt att börja morgonen snabbt, det vill säga med en stor stark kaffe och en bagel. (vissa dagar både bagel och våfflor... och kanske lite bacon, pannkakor, ägg och lax)
Just denna dag blev det en stor buffe med amerikanska klassiker, förutom kaffet blev det pannkakor, ägg och bacon. De flesta skulle nog kalla det en stadig frukost, men med tanke på dagens mål skulle det nog bli välbehövligt. Det var dags för ett av resans stora mål: Central Park.
Vart ska man börja med att beksriva Central Park? Parken är så stor att den binder ihop 6 distrikt, angränsar till tre av världens största och bästa muséer, är större än hela Vatikanstaten och sex gånger större än Monaco. Det är också ett av världens populäraste ställen att spela in film på, hittils 350 stycken. Det är hjärtat av New York City.
Då parken sträcker sig över 51 gator, har 7 större eller mindre vattendrag och fler sevärdheter än många städer var egentligen vårt enda problem vart vi skulle börja vår runtdtur.
Det hela kom sig ganska naturligt då vi efter vår frukost nede vid 45st vandrade längs Broadway Av upp till 52st street och uppfyllde en av mina mindre drömmar: att se skylten till Ed Sullivan Theatre; 'The Late Show', som i mer än 20 år tillhörde David Letterman. Det var en talkshow jag växte upp med som liten och som i mångt och mycket byggde upp min bild och fantasm kring USA och New York.
När jag stod där vid skylten kunde jag bara tänka på en sak: ett gammalt minne från en liten ung kille från Deje som drömde om att en gång i sitt liv stå på just den där asftalten utanför portarna in till showen. Nu stod jag där. Det var ett oförglömligt minne.
Efter en snabb titt på Studio 54 vid 53st, en av de mest mytomspunna nattklubbarna från dåtidens New York, var vi snart framme vid Columbus Circle vid 60st, eller om ni så vill: den sydvästra ingången till Central Park.
Det var en speciell känsla att vara där i fysisk form och inte bara genom en tv-ruta. Där var de gröna cyklarna, hästarna som lugnt och sansat vandrade förbi, de gröna korvmojarna och så klart joggare i överflöd.
Vi köpte en lemonadglass från ett av stånden och gick i lugn och ro genom parkens grönskande innandöme. Mestadels av tiden gick man mest och tittade på träd, lekande barn, ekorrar och sippade på lemonadglassen - för varmt var det! Än en gång slog tanken ned över mig: "Vilken vettig människa kan frivilligt åka hit under sommaren?" Snacka om melting pot.
Idas syn på det hela var en aning positivare. "Så många ekorrar kan bara betyda en sak. Det här är en vänlig plats. Alla platser med mycket djur är det".
Vi sneddade tvärs över Heckscher Playground, upp till West Drive (ja, det finns vägar i Central Park?!) och vandrade upp till Sheep Meadow, denna väldiga grässlätt som så ofta förevigats på den vita duken. Vi blickade ut över domänen en stund...
... innan vi kom fram till korsningen vid Wagner Cove. Rakt fram? Grönskande parkområden ytterligare 35 gator. Till höger: The Boathouse. Till vänster? Strawberry Fields. Valet var enkelt. Vi skulle se John Lennons memorial.
Vägen dit är smal och en aning uppför. Längs vägen säljer folk handmålade tavlor (Ida köpte med en hem), en kvinna delar med sig av sin egenkonstruerade poesi och i gräset ligger det minnesstenar tillägnat Lennon. Längre fram blir gatan bred och cirkelformad, träd höjer sig upp i skyn och omfamnar området i en jättelik kram. Det är en extremt rogivande miljö.
Hela platsen osar värdighet och man kan nästan ta på den positiva energi som omringar minnesplatsen. Där, mitt i cirkeln har någon graverat in IMAGINE på stenplattan, på marken ligger det gula rosor lite varstans och en bild på Yoko Uno. Det är mycket folk, men inte trångt, inte heller stressigt.
En man sitter på en av parkbänkarna och spelar gitarr och sjunger Lennon-låtar. Här sitter jag och Ida en lång stund och vilar upp oss. Det är lugnt och svalt i skuggan av träden. Allt det en respektfull "grav"plats bör vara.
Inte långt härifrån ligger Dakota Building.(72nd st) Ett måste för alla som besöker Strawberry Fields, det var nämligen här John Lennon blev skjuten.
Men där blev vi inte långvariga, för vem har tid att tänka på döda legender när magen kurrar? Vi sneddade in i parken igen och korsade the Bow Bridge, stenbron som sträcker sig över the Lake som medverkat i flera Hollywood-produktioner. Ni vet, den där sjön där folk paddlar med sina träbåtar och är hopplöst förälskade? I slutet av den sjön ligger Loeb Boathouse.
För er som inte känner till den spelades bland annat When Harry Met Sally in här. Detta blev vår lunchställe. Vi beställde in lite fries och en varsin burgare. Detta var utan tvekan ett av våra bästa ögonblick under resan, inte bara för att maten var god, miljön var fantastisk eller för att vi var i Central Park. Det var mer för att vi just denna gång fick smaka på den där ovanliga känslan av att känna sig mer som en vanlig New Yorker snarare än en turist.
Det var som att the Boathouse var ett hemligt hak, undangömt för oss vanliga turister inne i Central Parks grönska.
När jag går in på toaletten golvas jag av att det är musik och inte vilken genre som helst. Ida beskrev musiken som "Kalle Anka-musik", medan jag mer fick känslan av att jag befann mig i en Woody Allen film. Då slog jag av en plötslig tanke: Kan det vara så att New York har förstått grejen? Kan det vara så att de har modifierat hela staden efter det Vi, Turister förväntar oss? Hittills under vår resa hade jag eller Ida hasplat ur oss "Precis som man tänkt sig" minst ett dussin gånger.
När jag reser till New York förväntar jag mig att leva i en Woody Allen film.
Och de är ju jävligt bra, förresten.
***
Efter vår lunch tog vi en sista promenad i parken: vi kollade lite snabbt på the Model Boat Pond(Conservatory Water), ni vet den där lilla dammen där Stuart Little deltar i ett båtrace? Efter det letade vi oss ut ur parken uppe vid 79th st och fortsatte längs 5th Avenue innan vi kom fram till the Met.
Är det något museum i världen som kan mäta sig med de allra största, så är det Metrpolitan Museum of Art. Det är det enda konstmuseum i världen med Louvren som har mer än 7 miljoner besökare varje år. Det är diskuterbart världens bästa museum.
Här spenderade vi den resterande tiden av vår förmiddag och nog var det spektakulärt. Även om de flesta museér är ganska lika var detta något utöver det vanliga. Bara byggnaden i sig är sevärd, men själva insidan är magnifikt vacker. Det är en storslagen uppvisning i makt, kunskap och stil. Så klart har även the Met förevigats på den vita duken, den är alltför grandios för att glömmas bort.
Men vårt största mål denna dagen var ett annat museum. Jag pratar så klart om American Museum of Natural History. Inte minst för att den var en central del i filmen 'En Natt på Museét'. Det spelade givetvis in, men det man verkligen vill se är ju forna jättar från förr, myterna, legenderna: dinousarierna. Mammutarna.
Om The Met räknas som ett av de största och bästa museérna i världen, måste AMoNH räknas som ett av världens coolaste museér. Bara första anblicken i entréen gör det till ett av de mer klassiska muséerna i världen. Ni vet vad jag pratar om: dinousarerna som tornar upp sig i taket. Veliciraptorn som ser sådär skräckinjagande farlig ut, trots att den är så död det går att bli. Vi spenderar några timmar här, innan vi blir trötta på att kolla gamla dinosaurie-ben och forntida historia.
Vi tar en promenad upp till Upper West Side och fortsätter in i filmhistorien. Det var nämligen i detta område som "You've Got Mail', spelades in med Tom Hanks och Meg Ryan i huvudrollen. Den mest centrala punkten i filmen? Cafe Lalo, där de skall mötas på dejt. Det är ett underbart litet område med klassiska brandtrappor längs husväggarna. Utanför caféet hänger det ljusbelysning i träden, som slingrar sig likt ormar mellan grenarna.
Cafe Lalo ser så klart ut som det alltid gjort, här är det någon som har förstått vikten av att bevara allting som det var i filmen. Det är en liten lokal, med små hjärtformade stolar, bruna träbord och en stor disk med delikata bakverk. Ett himmelrike för någon från Deje.
Vi tar en kaffe och en bakelse var och går runt i området en stund, innan vi sticker bort till 'Carmines Italian Restaurant', på 90th Broadway Avenue. Det är en mysig familjerestaurang, vars musikval av Frank Sinatra bygger på ett slags sken av ett liv från forntiden. Vi beställer in dagens pasta med 4 olika sorters ostar. Det är också för 4 personer. Det kommer in en stor tallrik med en grotesk mängd mat, som vi smäller i oss med massa vin och öl.
Vi äter givetvis upp allting och jag blir så mätt att vi blir tvungna att åka hem. I tunnelbanan är det så varmt att vi får en chock. Varför har ingen berättat detta för oss? Ida sitter med ett paraply och snurrar på det för att skapa någon form av vind mot oss. Bredvid sitter det ett par som tittar förundrat på oss. De frågar vad vi håller på med och när vi svarar att värmen är outhärdlig, svarar killen: "Ah man, you should see it in august. You can grow bread or make your own beer down here."
Vi får oss ett gott skratt, när han ger oss en allvarlig min:
"Seriously guys, you can grow yeast down here. That's New York for you guys".
/Nicklas
Då vi morgonen innan hade provat en äkta klassisk Starbucks-frukost var det dags för en ny venue. Bästa sättet för att hitta ett nytt frukostställe i New York?
Tja, man kan ju vandra ned längs 8th Avenue och titta in genom varje fönster tills man hittar något som ser nice ut. Det är liksom den yttersta lyxen med att semestra i New York, man slipper göra frukost själv och kan ägna 10-15 minuter varje morgon åt att spana runt efter vad man är sugen på. Pannkakor? Fattiga riddare? Toast? Bagel? Kaffe eller juice, eller båda?
I korsningen 8th Avenue och 45e gatan hittade vi så in till 'Carve Cafe'. Denna lilla frukostkedja skulle bli vårt standarhak de närmsta dagarna, inte minst för att vi sedermera hittade samma cafe precis bredvid vårt hotell. Anledningen till att vi valde just detta ställe? Grabbarna som jobbade här var riktigt trevliga, snabba, utbudet var bra och det var skönt att börja morgonen snabbt, det vill säga med en stor stark kaffe och en bagel. (vissa dagar både bagel och våfflor... och kanske lite bacon, pannkakor, ägg och lax)
Just denna dag blev det en stor buffe med amerikanska klassiker, förutom kaffet blev det pannkakor, ägg och bacon. De flesta skulle nog kalla det en stadig frukost, men med tanke på dagens mål skulle det nog bli välbehövligt. Det var dags för ett av resans stora mål: Central Park.
Vart ska man börja med att beksriva Central Park? Parken är så stor att den binder ihop 6 distrikt, angränsar till tre av världens största och bästa muséer, är större än hela Vatikanstaten och sex gånger större än Monaco. Det är också ett av världens populäraste ställen att spela in film på, hittils 350 stycken. Det är hjärtat av New York City.
Då parken sträcker sig över 51 gator, har 7 större eller mindre vattendrag och fler sevärdheter än många städer var egentligen vårt enda problem vart vi skulle börja vår runtdtur.
Det hela kom sig ganska naturligt då vi efter vår frukost nede vid 45st vandrade längs Broadway Av upp till 52st street och uppfyllde en av mina mindre drömmar: att se skylten till Ed Sullivan Theatre; 'The Late Show', som i mer än 20 år tillhörde David Letterman. Det var en talkshow jag växte upp med som liten och som i mångt och mycket byggde upp min bild och fantasm kring USA och New York.
När jag stod där vid skylten kunde jag bara tänka på en sak: ett gammalt minne från en liten ung kille från Deje som drömde om att en gång i sitt liv stå på just den där asftalten utanför portarna in till showen. Nu stod jag där. Det var ett oförglömligt minne.
Efter en snabb titt på Studio 54 vid 53st, en av de mest mytomspunna nattklubbarna från dåtidens New York, var vi snart framme vid Columbus Circle vid 60st, eller om ni så vill: den sydvästra ingången till Central Park.
Det var en speciell känsla att vara där i fysisk form och inte bara genom en tv-ruta. Där var de gröna cyklarna, hästarna som lugnt och sansat vandrade förbi, de gröna korvmojarna och så klart joggare i överflöd.
Vi köpte en lemonadglass från ett av stånden och gick i lugn och ro genom parkens grönskande innandöme. Mestadels av tiden gick man mest och tittade på träd, lekande barn, ekorrar och sippade på lemonadglassen - för varmt var det! Än en gång slog tanken ned över mig: "Vilken vettig människa kan frivilligt åka hit under sommaren?" Snacka om melting pot.
Idas syn på det hela var en aning positivare. "Så många ekorrar kan bara betyda en sak. Det här är en vänlig plats. Alla platser med mycket djur är det".
Vi sneddade tvärs över Heckscher Playground, upp till West Drive (ja, det finns vägar i Central Park?!) och vandrade upp till Sheep Meadow, denna väldiga grässlätt som så ofta förevigats på den vita duken. Vi blickade ut över domänen en stund...
... innan vi kom fram till korsningen vid Wagner Cove. Rakt fram? Grönskande parkområden ytterligare 35 gator. Till höger: The Boathouse. Till vänster? Strawberry Fields. Valet var enkelt. Vi skulle se John Lennons memorial.
Vägen dit är smal och en aning uppför. Längs vägen säljer folk handmålade tavlor (Ida köpte med en hem), en kvinna delar med sig av sin egenkonstruerade poesi och i gräset ligger det minnesstenar tillägnat Lennon. Längre fram blir gatan bred och cirkelformad, träd höjer sig upp i skyn och omfamnar området i en jättelik kram. Det är en extremt rogivande miljö.
Hela platsen osar värdighet och man kan nästan ta på den positiva energi som omringar minnesplatsen. Där, mitt i cirkeln har någon graverat in IMAGINE på stenplattan, på marken ligger det gula rosor lite varstans och en bild på Yoko Uno. Det är mycket folk, men inte trångt, inte heller stressigt.
En man sitter på en av parkbänkarna och spelar gitarr och sjunger Lennon-låtar. Här sitter jag och Ida en lång stund och vilar upp oss. Det är lugnt och svalt i skuggan av träden. Allt det en respektfull "grav"plats bör vara.
Inte långt härifrån ligger Dakota Building.(72nd st) Ett måste för alla som besöker Strawberry Fields, det var nämligen här John Lennon blev skjuten.
Men där blev vi inte långvariga, för vem har tid att tänka på döda legender när magen kurrar? Vi sneddade in i parken igen och korsade the Bow Bridge, stenbron som sträcker sig över the Lake som medverkat i flera Hollywood-produktioner. Ni vet, den där sjön där folk paddlar med sina träbåtar och är hopplöst förälskade? I slutet av den sjön ligger Loeb Boathouse.
För er som inte känner till den spelades bland annat When Harry Met Sally in här. Detta blev vår lunchställe. Vi beställde in lite fries och en varsin burgare. Detta var utan tvekan ett av våra bästa ögonblick under resan, inte bara för att maten var god, miljön var fantastisk eller för att vi var i Central Park. Det var mer för att vi just denna gång fick smaka på den där ovanliga känslan av att känna sig mer som en vanlig New Yorker snarare än en turist.
Det var som att the Boathouse var ett hemligt hak, undangömt för oss vanliga turister inne i Central Parks grönska.
När jag går in på toaletten golvas jag av att det är musik och inte vilken genre som helst. Ida beskrev musiken som "Kalle Anka-musik", medan jag mer fick känslan av att jag befann mig i en Woody Allen film. Då slog jag av en plötslig tanke: Kan det vara så att New York har förstått grejen? Kan det vara så att de har modifierat hela staden efter det Vi, Turister förväntar oss? Hittills under vår resa hade jag eller Ida hasplat ur oss "Precis som man tänkt sig" minst ett dussin gånger.
När jag reser till New York förväntar jag mig att leva i en Woody Allen film.
Och de är ju jävligt bra, förresten.
***
Efter vår lunch tog vi en sista promenad i parken: vi kollade lite snabbt på the Model Boat Pond(Conservatory Water), ni vet den där lilla dammen där Stuart Little deltar i ett båtrace? Efter det letade vi oss ut ur parken uppe vid 79th st och fortsatte längs 5th Avenue innan vi kom fram till the Met.
Är det något museum i världen som kan mäta sig med de allra största, så är det Metrpolitan Museum of Art. Det är det enda konstmuseum i världen med Louvren som har mer än 7 miljoner besökare varje år. Det är diskuterbart världens bästa museum.
Här spenderade vi den resterande tiden av vår förmiddag och nog var det spektakulärt. Även om de flesta museér är ganska lika var detta något utöver det vanliga. Bara byggnaden i sig är sevärd, men själva insidan är magnifikt vacker. Det är en storslagen uppvisning i makt, kunskap och stil. Så klart har även the Met förevigats på den vita duken, den är alltför grandios för att glömmas bort.
Men vårt största mål denna dagen var ett annat museum. Jag pratar så klart om American Museum of Natural History. Inte minst för att den var en central del i filmen 'En Natt på Museét'. Det spelade givetvis in, men det man verkligen vill se är ju forna jättar från förr, myterna, legenderna: dinousarierna. Mammutarna.
Om The Met räknas som ett av de största och bästa museérna i världen, måste AMoNH räknas som ett av världens coolaste museér. Bara första anblicken i entréen gör det till ett av de mer klassiska muséerna i världen. Ni vet vad jag pratar om: dinousarerna som tornar upp sig i taket. Veliciraptorn som ser sådär skräckinjagande farlig ut, trots att den är så död det går att bli. Vi spenderar några timmar här, innan vi blir trötta på att kolla gamla dinosaurie-ben och forntida historia.
Vi tar en promenad upp till Upper West Side och fortsätter in i filmhistorien. Det var nämligen i detta område som "You've Got Mail', spelades in med Tom Hanks och Meg Ryan i huvudrollen. Den mest centrala punkten i filmen? Cafe Lalo, där de skall mötas på dejt. Det är ett underbart litet område med klassiska brandtrappor längs husväggarna. Utanför caféet hänger det ljusbelysning i träden, som slingrar sig likt ormar mellan grenarna.
Cafe Lalo ser så klart ut som det alltid gjort, här är det någon som har förstått vikten av att bevara allting som det var i filmen. Det är en liten lokal, med små hjärtformade stolar, bruna träbord och en stor disk med delikata bakverk. Ett himmelrike för någon från Deje.
Vi tar en kaffe och en bakelse var och går runt i området en stund, innan vi sticker bort till 'Carmines Italian Restaurant', på 90th Broadway Avenue. Det är en mysig familjerestaurang, vars musikval av Frank Sinatra bygger på ett slags sken av ett liv från forntiden. Vi beställer in dagens pasta med 4 olika sorters ostar. Det är också för 4 personer. Det kommer in en stor tallrik med en grotesk mängd mat, som vi smäller i oss med massa vin och öl.
Vi äter givetvis upp allting och jag blir så mätt att vi blir tvungna att åka hem. I tunnelbanan är det så varmt att vi får en chock. Varför har ingen berättat detta för oss? Ida sitter med ett paraply och snurrar på det för att skapa någon form av vind mot oss. Bredvid sitter det ett par som tittar förundrat på oss. De frågar vad vi håller på med och när vi svarar att värmen är outhärdlig, svarar killen: "Ah man, you should see it in august. You can grow bread or make your own beer down here."
Vi får oss ett gott skratt, när han ger oss en allvarlig min:
"Seriously guys, you can grow yeast down here. That's New York for you guys".
/Nicklas
Kommentarer
Skicka en kommentar