28.09.2017: "Deep in the Heart of Harlem"
Då det var vår sista dag i New York unnade vi oss vår första långa sovmorgon. Det kändes i kroppen att man gått i snitt 15 km per dag under veckan. Med möra kroppar klädde vi på oss löpargrejer för att uppfylla min kanske största dröm i New York: ett löppass i Central Park!
Vi vandrade upp längst 8th Avenue till Columbus Circle där vi sneddade över gatan in till parkens sydvästra ingång. Vädret var perfekt, lätt sol i det kvarliggande morgonljuset. Fåglarna kvittrade och vi kämpade oss fram bland ett dussintal andra löpare som kämpade mot morgonens trötthet.
Efter en liten runda i skönt tempo joggade vi tillbaka till 59th St där vi hungriga och törstiga spejade efter något att dricka. Det hela slutade med att vi gick in i en liten, lokal smoothie-kedja där vi hungrigt sörplade på en 'water melon smoothie', som var fruktansvärt god och läskande i den analkande värmeböljan.
Vi drack vår smoothie medan vi vandrade ned längs avenyn och gick tillbaka till hotellet och checkade ut. Med väskorna tryggt bevarade i lobbyn, gick vi upp längst 8th Avenue igen och gick till ett bagel-ställe vi spanat in under löpturen. Vi beställde in en varsin bagel med ett osunt tjockt lager krämost på och den efterlängtade morgonkaffen.
Efter frukosten gick vi bort till Times Square där Ida shoppade lite kläder på Forever 21, medan jag spanade in Disney-butiken i lugn och ro. Efter det tog vi tunnelbanan upp mot '125 St', där dagens enda egentliga mål var: Harlem.
Det är kanske världens mest kända distrikt, inte minst pga alla legender om hur förskräckligt ruffigt det var under New Yorks äldre dagar. Distriktet har förändrats kraftigt under åren: från det judiska samhället, till det svarta ghettot och dagens ganska moderniserade och välbärgade samhälle. En sak är säker: oavsett tidsepok har distriktet aldrig slutat producera fram talanger. Al Pacino, Sugar Ray Robinson, Malcolm X, Harry Houidini och bröderna Marx är bara några som växte upp i distriktet.
Mycket kan sägas om Harlem, men en sak som det pratas alldeles för lite om i Sverige är distriktets relation till musik och soul. Hjärtat av Harlem ligger nämligen vid 125th St: Apollo Theatre. Denna konsertlokal grundades redan 1913 och är den klart tydligaste markören för den afro-amerikanska kulturen i USA:s kanske mest traditionella svarta kvarter. Louis Armstrong, Billie Holiday och Ben E. King föddes alla i närområdet och soulmusikens allra största artister stod i kö för att spela här.
Det var därför med ganska nervösa steg vi vandrade in i teatern. Det går knappt att beskriva med ord hur elegant lobbyn var. Det var nämligen lika enkel inredning som man kunde tänka sig, en nästan tidlös interiör. Historiens vingslag ringas kanske in bäst, för att teatern inte försöker skylta med alla kända musiker som spelat där. Det är några få enstaka tavlor på riktigt kända spelningar, men i övrigt är det en ganska blygsam inredning. Vilket inte förvånar, i Apollo Theatre är det inte de kända artisterna som står i centrum, det är musiken.
När vi skummade genom programbladet var det också lika tydligt, då det var små lokala artister som stod på körschemat. Tyvärr var det inga spelningar just då vi var där, så vi fick nöja oss med lite souvenirer.
En sak som ganska tidigt blir tydligt är att området saknar höghus. Det är riktiga low heights vilket är alldeles fantastiskt. Det är många saker som bevarats i gatorna runt Apollo Theatre, här heter inte butikerna Nike eller Adidas. Det är samma typ av kläder och lokaler, men på skylten står det: 'Jimmys Jazz'. På gatorna sitter det folk som säljer gamla cd-skivor. Det är så klart lite hip hop-album, men uppenbart inte huvudfokus, det är soulen. Det är framförallt gammal soul från 70-talet.
En kontrast jag genast märker är att folket inte har de typiskt klassiska New York Yankees-kepsarna här, utan snarare 'OBAMA 2012' eller basker. Det gjorde mig kanske gladare än något annat.
Innan vi vandrar ned mot 110th St, handlar jag några t-shirtar från ett bås vid gatan. Jag vet givetvis innan att kvaliteten är diskuterbar, men hallå, belönas den som bör: om man har tryckt upp en tröja med den gången Larry Bird hamnade i slagsmål med gentlemannen Dr J har man gjort sig förtjänt av mina pengar.
När jag vandrar bort från 125th St vänder jag mig om en sista gång och tittar på skylten till Apollo Theatre. Detta mäktiga tempel som genomsyrar vad hela området handlar om: den eviga kärleken till soulen.
Jag går därifrån med gåshud.
Vi vandrar bort mot 'Morningside Avenue' och ned för parken. Till höger om oss ser vi några grabbar som spelar basket i hoodsen, vid 118st kör det förbi en röd lowrider som pumpar ut 2Pac genom de nedvevade rutorna. (som att det inte kunde bli bättre)
När vi så kom fram till 110th St var det dags för mig att få lite egentid. Jag pluggade i hörlurarna och satte på "Across 110th St" med Bobby Womack. Låten tar mig till ett splittrat Harlem, med gator fyllda av pimpar, langare, prostituerade och människor som försöker fly från fattigdomen. Känslan av att gå på just den gatan Womack sjunger om, är helt surrealistiskt. Det är nämligen vid 110th St Central Park möter Harlem. Med andra ord: rikedomen möter fattigdomen.
Låtens kanske bästa textrad är när Womack med lidelse konstaterar att: "In every city you find the same thing going down, but Harlem is the capital of every ghetto town".
Efter att vi korsat 110th St vandrade vi längs med Central Park hela vägen ned till hotellet där vi tog vårt bagage och en airport shuttle ut till flygplatsen. Vi chansade på att ta en liten tidigare shuttle ut, då man aldrig vet hur trafiken är... ett val som verkligen belönade sig. Resan som bara skulle ta drygt 50 minuter, landade på 2 timmar...
Myten om 'Staden som aldrig sover', var verkligen besannad flera gånger om...
Vi vandrade upp längst 8th Avenue till Columbus Circle där vi sneddade över gatan in till parkens sydvästra ingång. Vädret var perfekt, lätt sol i det kvarliggande morgonljuset. Fåglarna kvittrade och vi kämpade oss fram bland ett dussintal andra löpare som kämpade mot morgonens trötthet.
Efter en liten runda i skönt tempo joggade vi tillbaka till 59th St där vi hungriga och törstiga spejade efter något att dricka. Det hela slutade med att vi gick in i en liten, lokal smoothie-kedja där vi hungrigt sörplade på en 'water melon smoothie', som var fruktansvärt god och läskande i den analkande värmeböljan.
Vi drack vår smoothie medan vi vandrade ned längs avenyn och gick tillbaka till hotellet och checkade ut. Med väskorna tryggt bevarade i lobbyn, gick vi upp längst 8th Avenue igen och gick till ett bagel-ställe vi spanat in under löpturen. Vi beställde in en varsin bagel med ett osunt tjockt lager krämost på och den efterlängtade morgonkaffen.
Efter frukosten gick vi bort till Times Square där Ida shoppade lite kläder på Forever 21, medan jag spanade in Disney-butiken i lugn och ro. Efter det tog vi tunnelbanan upp mot '125 St', där dagens enda egentliga mål var: Harlem.
Det är kanske världens mest kända distrikt, inte minst pga alla legender om hur förskräckligt ruffigt det var under New Yorks äldre dagar. Distriktet har förändrats kraftigt under åren: från det judiska samhället, till det svarta ghettot och dagens ganska moderniserade och välbärgade samhälle. En sak är säker: oavsett tidsepok har distriktet aldrig slutat producera fram talanger. Al Pacino, Sugar Ray Robinson, Malcolm X, Harry Houidini och bröderna Marx är bara några som växte upp i distriktet.
Mycket kan sägas om Harlem, men en sak som det pratas alldeles för lite om i Sverige är distriktets relation till musik och soul. Hjärtat av Harlem ligger nämligen vid 125th St: Apollo Theatre. Denna konsertlokal grundades redan 1913 och är den klart tydligaste markören för den afro-amerikanska kulturen i USA:s kanske mest traditionella svarta kvarter. Louis Armstrong, Billie Holiday och Ben E. King föddes alla i närområdet och soulmusikens allra största artister stod i kö för att spela här.
Det var därför med ganska nervösa steg vi vandrade in i teatern. Det går knappt att beskriva med ord hur elegant lobbyn var. Det var nämligen lika enkel inredning som man kunde tänka sig, en nästan tidlös interiör. Historiens vingslag ringas kanske in bäst, för att teatern inte försöker skylta med alla kända musiker som spelat där. Det är några få enstaka tavlor på riktigt kända spelningar, men i övrigt är det en ganska blygsam inredning. Vilket inte förvånar, i Apollo Theatre är det inte de kända artisterna som står i centrum, det är musiken.
När vi skummade genom programbladet var det också lika tydligt, då det var små lokala artister som stod på körschemat. Tyvärr var det inga spelningar just då vi var där, så vi fick nöja oss med lite souvenirer.
En sak som ganska tidigt blir tydligt är att området saknar höghus. Det är riktiga low heights vilket är alldeles fantastiskt. Det är många saker som bevarats i gatorna runt Apollo Theatre, här heter inte butikerna Nike eller Adidas. Det är samma typ av kläder och lokaler, men på skylten står det: 'Jimmys Jazz'. På gatorna sitter det folk som säljer gamla cd-skivor. Det är så klart lite hip hop-album, men uppenbart inte huvudfokus, det är soulen. Det är framförallt gammal soul från 70-talet.
En kontrast jag genast märker är att folket inte har de typiskt klassiska New York Yankees-kepsarna här, utan snarare 'OBAMA 2012' eller basker. Det gjorde mig kanske gladare än något annat.
Innan vi vandrar ned mot 110th St, handlar jag några t-shirtar från ett bås vid gatan. Jag vet givetvis innan att kvaliteten är diskuterbar, men hallå, belönas den som bör: om man har tryckt upp en tröja med den gången Larry Bird hamnade i slagsmål med gentlemannen Dr J har man gjort sig förtjänt av mina pengar.
När jag vandrar bort från 125th St vänder jag mig om en sista gång och tittar på skylten till Apollo Theatre. Detta mäktiga tempel som genomsyrar vad hela området handlar om: den eviga kärleken till soulen.
Jag går därifrån med gåshud.
Vi vandrar bort mot 'Morningside Avenue' och ned för parken. Till höger om oss ser vi några grabbar som spelar basket i hoodsen, vid 118st kör det förbi en röd lowrider som pumpar ut 2Pac genom de nedvevade rutorna. (som att det inte kunde bli bättre)
När vi så kom fram till 110th St var det dags för mig att få lite egentid. Jag pluggade i hörlurarna och satte på "Across 110th St" med Bobby Womack. Låten tar mig till ett splittrat Harlem, med gator fyllda av pimpar, langare, prostituerade och människor som försöker fly från fattigdomen. Känslan av att gå på just den gatan Womack sjunger om, är helt surrealistiskt. Det är nämligen vid 110th St Central Park möter Harlem. Med andra ord: rikedomen möter fattigdomen.
Låtens kanske bästa textrad är när Womack med lidelse konstaterar att: "In every city you find the same thing going down, but Harlem is the capital of every ghetto town".
Efter att vi korsat 110th St vandrade vi längs med Central Park hela vägen ned till hotellet där vi tog vårt bagage och en airport shuttle ut till flygplatsen. Vi chansade på att ta en liten tidigare shuttle ut, då man aldrig vet hur trafiken är... ett val som verkligen belönade sig. Resan som bara skulle ta drygt 50 minuter, landade på 2 timmar...
Myten om 'Staden som aldrig sover', var verkligen besannad flera gånger om...
Kommentarer
Skicka en kommentar