26.09.17: "And the Washington Monument Blinks Goodnight"
Vi vaknar tidigt och är uppe innan kl 8, trots att vi sover längre än planerat. Vi tar en taxi ut till Penn Station och köper med oss en enkel frukost på tåget.
Biljetterna köpts i disken till AMTRAK, tågbolaget som kör mellan New York-Washington. Jag håller på att snubbla till när hon säger att det ska kosta 300 dollar. Enkelt.
Jag dubbelkollar internetsidan för att verifiera kostnaden och mycket riktigt kostar det 300 dollar. Jag är lika bitter över kostnaden som jag är på mig själv för att jag inte bokade biljetter tidigare. I vanliga fall är det så klart extremt mycket billigare, men jag fick lägga fram plånboken och titta bort.
Tågresan tar över 3 timmar, men upplevs inte alls som slitsam då det är så mycket att titta på. Vi åker förbi Philadelphia och Rockyland. Vi passerar Baltimore, där historiens bästa serie spelades in (The Wire).
Vi åker förbi ängar, små samhällen och husväggar täckta i målningar av Abraham Lincoln. När vi väl når fram till Washington D.C, the 'Capital of United States of America', är det med spända och beslutsamma steg vi vandrar ut i terminal. Som givetvis är otroligt stor och vacker. Klasskillnad jämfört med Penn Station i New York.
Vi tar en riktigt fet och slaffsig burgare inne på klassiska 'Shake Shack'. När vi går ut på gatan är det som att gå in i en vägg och både jag och Ida får byta om till något mer lättklätt. Vi går mot Capitolium och tittar på den magnifika byggnaden, men inser ganska snart att vi behöver en rast, med mer mat och vatten för att orka av att promenera hela dagen.
Vi frågar ett gäng poliser om vart det finns matställen, då nästan allt i närheten är konferenslokaler eller byggnader med politisk anknytning. De leder oss ned till ett litet samhälle där vi köper en sallad och vatten. Att butiken har air con är så klart en bonus.
Efter en dryg halvtimme vandrar vi ned längs 'National Mall' och slås av hur otroligt vacker staden är. Vit marmor möter kolsvart asfalt. Allting känns nytt och välbehållet. Kontrasten till New York är otroligt tydlig. Här har man flera meter till godo när man vandrar på gatan, i New York trängs man överallt i smutsen.
Ida köper en glass i värmen och vi vandrar i lugn och ro ned mot Washington Monument. Det slår mig plötsligt varför just Washington är huvudstad och hur perfekt det är. En del tänker nog att New York borde vara självklar kandidat till det epitet, men med tanke på den lugna, mycket värdiga miljön som Washington utstrålar är det ett givet val. The National Mall är kanske världens mest uttänkta distrikt. Så många olika nationalklenoder på en så "liten" yta, utan att aldrig kännas trångt och stressande.
New York hade aldrig klarat av att skapa den känslan.
Vid Washington Monument insåg vi att det skulle ta en evighet att se alla sevärdheter via gång, så vi bestämde oss för att hyra två cyklar. Det var ett otroligt bra beslut, så plötsligt for vi fram över Washington Monument bort till Vita Huset. Vi fick några riktigt schyssta bilder och njöt av livet i allra största grad, innan Ida blev riktigt dålig i magen.
Troligtvis var det nog inte en jättebra glass hon fått i sig, så vi fick besöka en offentlig toalett där Ida fick spendera sin förmiddag. Efter att hon fått i sig lite Coca Cola, började vi cykla bort mot Jefferson. Det är något med kupolen som fångar in hela ens sinne och som känns så a-typiskt för Washingtons sterila klass.
Vi cyklade runt Ohio Drive bort mot Roosevelt Memorial, och avslutade hela rutten vid Lincoln Memorial där vi lämnade av cyklarna. Medan Ida satte sig uppe vid Lincoln Memorial och vilade, gick jag ned och kollade på Vietnam - samt Korea memorial. Jag rös. Det var fantastiskt mäktigt så klart, men att se de enorma murarna av stupade soldater högg tag i mig. Det finns verkligen inga vinnare i krig, alla förlorar.
Vid Korea-memorial såg jag skylten: "Freedom is not free". Det är något jag än idag bär med mig.
Efter att ha gått bort mot Martin Luther King Memorial, gick jag upp längs den ståtliga marmortrappan till Lincoln Memorial, en byggnad jag sedan barnsben velat besöka. Den var extremt mycket större än jag väntat mig och fullständigt obeskrivlig i sin majestätiska styrka.
Statyn av Lincoln inuti var otrolig. Plötsligt var jag ett vingslag bort från historiens mittpunkt. Ett antikt tempel, över en antik Gud. Var det här på riktigt?
Plötsligt ser jag hur solen sjunker snabbt och färgar vattnet vid poolen helt rosa. Synen av ett upplyst Washington Monument med Capitolium i bakgrunden kommer aldrig lämna mig och jag och Ida omfamnade varandra i en romantisk stund, där tiden stod stilla.
Vi avslutade kvällen med en taxitur bort mot Arlington-kyrkogården som bara låg på andra sidan Arlington-bron. Det hade tyvärr blivit sent så kyrkogården var inte öppen, till min stora förtret och besvikelse. Vi hoppade ändå ur taxibilen och bad honom ha på taxametern och gick runt hela området och kikade in på alla gravar.
Trots min enorma besvikelse över att ha missat kyrkogården och JFKs grav, hoppade vi återigen in i taxin och satte kurs mot tågstationen. Jag lovade mig där och då att återvända hit en gång till.
Tågbiljetten till New York var betydligt billigare än ditresan och vi köpte lite mat som vi tuggade i oss i djup tystnad. Ida var fortfarande dålig i magen och jag besviken. Tåget var så klart försenat med 2 timmar, så det blev en lång kväll i Washington. Väl på tåget somnade vi arm i arm och vaknade upp lite utanför New Jersey runt 01.30. Den sista halvtimmen var mysig och lugn. Vi oroade oss lite över hur Penn Station skulle vara klockan 02 en vardag. En taxi var givet.
Döm vår förvåning när vi kommer upp ur tågstationen och ser folk... överallt! Restauranger, caféer, butiker var öppna. You name it! Det kanske inte var ditt vanliga Starbucks-café, eller Nike-butik men det var fortfarande mind blowing! Att pånytt se kvinnor gå med barnvagnar mitt på natten var svårt att greppa.
Staden som aldrig sover. Det var skönt att vara tillbaka.
Biljetterna köpts i disken till AMTRAK, tågbolaget som kör mellan New York-Washington. Jag håller på att snubbla till när hon säger att det ska kosta 300 dollar. Enkelt.
Jag dubbelkollar internetsidan för att verifiera kostnaden och mycket riktigt kostar det 300 dollar. Jag är lika bitter över kostnaden som jag är på mig själv för att jag inte bokade biljetter tidigare. I vanliga fall är det så klart extremt mycket billigare, men jag fick lägga fram plånboken och titta bort.
Tågresan tar över 3 timmar, men upplevs inte alls som slitsam då det är så mycket att titta på. Vi åker förbi Philadelphia och Rockyland. Vi passerar Baltimore, där historiens bästa serie spelades in (The Wire).
Vi åker förbi ängar, små samhällen och husväggar täckta i målningar av Abraham Lincoln. När vi väl når fram till Washington D.C, the 'Capital of United States of America', är det med spända och beslutsamma steg vi vandrar ut i terminal. Som givetvis är otroligt stor och vacker. Klasskillnad jämfört med Penn Station i New York.
Vi tar en riktigt fet och slaffsig burgare inne på klassiska 'Shake Shack'. När vi går ut på gatan är det som att gå in i en vägg och både jag och Ida får byta om till något mer lättklätt. Vi går mot Capitolium och tittar på den magnifika byggnaden, men inser ganska snart att vi behöver en rast, med mer mat och vatten för att orka av att promenera hela dagen.
Vi frågar ett gäng poliser om vart det finns matställen, då nästan allt i närheten är konferenslokaler eller byggnader med politisk anknytning. De leder oss ned till ett litet samhälle där vi köper en sallad och vatten. Att butiken har air con är så klart en bonus.
Efter en dryg halvtimme vandrar vi ned längs 'National Mall' och slås av hur otroligt vacker staden är. Vit marmor möter kolsvart asfalt. Allting känns nytt och välbehållet. Kontrasten till New York är otroligt tydlig. Här har man flera meter till godo när man vandrar på gatan, i New York trängs man överallt i smutsen.
Ida köper en glass i värmen och vi vandrar i lugn och ro ned mot Washington Monument. Det slår mig plötsligt varför just Washington är huvudstad och hur perfekt det är. En del tänker nog att New York borde vara självklar kandidat till det epitet, men med tanke på den lugna, mycket värdiga miljön som Washington utstrålar är det ett givet val. The National Mall är kanske världens mest uttänkta distrikt. Så många olika nationalklenoder på en så "liten" yta, utan att aldrig kännas trångt och stressande.
New York hade aldrig klarat av att skapa den känslan.
Vid Washington Monument insåg vi att det skulle ta en evighet att se alla sevärdheter via gång, så vi bestämde oss för att hyra två cyklar. Det var ett otroligt bra beslut, så plötsligt for vi fram över Washington Monument bort till Vita Huset. Vi fick några riktigt schyssta bilder och njöt av livet i allra största grad, innan Ida blev riktigt dålig i magen.
Troligtvis var det nog inte en jättebra glass hon fått i sig, så vi fick besöka en offentlig toalett där Ida fick spendera sin förmiddag. Efter att hon fått i sig lite Coca Cola, började vi cykla bort mot Jefferson. Det är något med kupolen som fångar in hela ens sinne och som känns så a-typiskt för Washingtons sterila klass.
Vi cyklade runt Ohio Drive bort mot Roosevelt Memorial, och avslutade hela rutten vid Lincoln Memorial där vi lämnade av cyklarna. Medan Ida satte sig uppe vid Lincoln Memorial och vilade, gick jag ned och kollade på Vietnam - samt Korea memorial. Jag rös. Det var fantastiskt mäktigt så klart, men att se de enorma murarna av stupade soldater högg tag i mig. Det finns verkligen inga vinnare i krig, alla förlorar.
Vid Korea-memorial såg jag skylten: "Freedom is not free". Det är något jag än idag bär med mig.
Efter att ha gått bort mot Martin Luther King Memorial, gick jag upp längs den ståtliga marmortrappan till Lincoln Memorial, en byggnad jag sedan barnsben velat besöka. Den var extremt mycket större än jag väntat mig och fullständigt obeskrivlig i sin majestätiska styrka.
Statyn av Lincoln inuti var otrolig. Plötsligt var jag ett vingslag bort från historiens mittpunkt. Ett antikt tempel, över en antik Gud. Var det här på riktigt?
Plötsligt ser jag hur solen sjunker snabbt och färgar vattnet vid poolen helt rosa. Synen av ett upplyst Washington Monument med Capitolium i bakgrunden kommer aldrig lämna mig och jag och Ida omfamnade varandra i en romantisk stund, där tiden stod stilla.
Vi avslutade kvällen med en taxitur bort mot Arlington-kyrkogården som bara låg på andra sidan Arlington-bron. Det hade tyvärr blivit sent så kyrkogården var inte öppen, till min stora förtret och besvikelse. Vi hoppade ändå ur taxibilen och bad honom ha på taxametern och gick runt hela området och kikade in på alla gravar.
Trots min enorma besvikelse över att ha missat kyrkogården och JFKs grav, hoppade vi återigen in i taxin och satte kurs mot tågstationen. Jag lovade mig där och då att återvända hit en gång till.
Tågbiljetten till New York var betydligt billigare än ditresan och vi köpte lite mat som vi tuggade i oss i djup tystnad. Ida var fortfarande dålig i magen och jag besviken. Tåget var så klart försenat med 2 timmar, så det blev en lång kväll i Washington. Väl på tåget somnade vi arm i arm och vaknade upp lite utanför New Jersey runt 01.30. Den sista halvtimmen var mysig och lugn. Vi oroade oss lite över hur Penn Station skulle vara klockan 02 en vardag. En taxi var givet.
Döm vår förvåning när vi kommer upp ur tågstationen och ser folk... överallt! Restauranger, caféer, butiker var öppna. You name it! Det kanske inte var ditt vanliga Starbucks-café, eller Nike-butik men det var fortfarande mind blowing! Att pånytt se kvinnor gå med barnvagnar mitt på natten var svårt att greppa.
Staden som aldrig sover. Det var skönt att vara tillbaka.
Kommentarer
Skicka en kommentar