23.09.17: "A Bite of the Apple"
Frukosten gick på ren autopilot vid detta laget. En snabb kaffe och en bagel på Carve runt hörnet, toppat med pannkakor då det var lördag.
Första stoppet för dagen var McGees pub, som låg några gator upp från hotellet. De flesta på detta jordklot hade nog hellre refererat till 'MacLarens' som den ju heter i How I Met Your Mother. Komiskt nog var det faktiskt på just 'McGee' som serien skrevs. Det är också därför puben på många sätt är lik den fiktiva lokalen i serien.
Här blev det en snabb förmiddagsöl i baren medan jag mer eller mindre visualiserade Barney, Marshall, Ted, Robyn och Lilly framför mig. Man kanske inte ska sticka under stolen med att jag också åtnjöt en kvarts kvalitetsfotboll av Premier League, innan vägen bar vidare ut mot 55th St igen och tunnelbanan på 56th St.
Strax utanför McGees stod det en uråldrig taxibil, vars datodatering lär ha varit minst 70-tal. Det var en enormt trevlig överraskning under vår förmiddagspromenad som gav oss en liten inblick i det gamla New York. Bilen var i ett perfekt skick och visst blev man sugen på att hoppa in i den för en liten åktur - troligtvis också chaufförens tanke, när han långsamt rullade förbi oss. Om bilen var snygg vid trottoarkanten utanför McGees var den nästan obeskrivligt vacker när den gled ut på vägen, med de stora husväggarna med brandtrappor i bakgrunden.
Vi hade svårt att släppa bilden av den vackra taxin, men när vi gick ned i tunnelbanan på 56th St hade vi våra tankar på dagens stora resmål: 9/11 Memorial och One World Trade Center. Visst kände man extra på den “sevärdheten” då det bara varit minnesstund där 12 dagar innan.
Efter drygt 20 minuter med tunnelbanan steg vi ut i solen vid Chambers Street och vandrade därifrån. Här var det ett annat klimat, med renare gator, vitare husfasader och en lugnare framtoning i samhället. Vi var trots allt framme i Financial District och inte minst ett steg närmare Wall Street.
Synen av One World Trade Center är svår att beskriva. Kärnordet här är inte mörka minnen eller melankoli. Det är nåt helt annat: höjden. Byggnaden är kanske en av få i hela New York som är omöjlig att ta bild på, då kameralinsen inte räcker till på långa vägar. Den är så gigantiskt hög och rak. Ståtlig i all sin prakt. Det är ett fint minnesmonument och en kraftig demonstration över stadens styrka och uppresandet av världens största metropol.
Melankolin infinner sig snarare när man når ner till 9/11 Memorial med vattnet som aldrig slutar rinna ned i den mörka avgrunden. Tårarna som aldrig slutar rinna. Ett sår som aldrig läker. Tiden som fortsätter rinna, även om det mörka minnet består. Alla namn som förevigt är ingraverade på minnesmärket. Inget namn lämnas utanför. Vissa namn har en bild fastnitat vid sig, andra har blommor och en kärlekshälsning. Det är en vacker syn i en mörk realisation över vad som skedde den där dagen när det oförglömliga skedde.
Vi köpte en iskall smoothie i en smoothie-truck över andra sidan vägen och satte oss i börskvarteren runt Zuccotti Park. Det var skönt att sitta i skuggan och sörpla i sig en kylande dryck, det var väldigt hett.
Vi gick längs Broadway Avenue med Trinity Church till höger om oss innan vi sneddade in mot Pine Street och anlände till Federal Hall, där USA:s första kongress skapades och George Washington blev insvuren som landets första president. Det är en väldigt mäktig plats och en av mina absoluta favoriter. Vid toppen av trappan blickar man ut över New Yorks Stock Exchange och känner historiens vingslag bulta i kroppen.
Vi vandrade ned längs Wall St och kikade in i butiker, byggnader och sög in hela känslan av att vara mitt i ett av världens mest berömda och omtalade distrikt. Business-männen i kostym. Butikerna med väskor för flera tusen kronor. Jakten på framgångar och den åtföljande stressen. Jag och Ida dock? Nja, vi gick istället och gjorde som vi brukar, vi åt mat. Vi stack in i en liten Deli (Gristedes Supermarket) med olika typer av mat och köpte en av de största (och godaste) pizzabitar vi ätit. En kronärtskocka-pizza. Jag assisterade med glasyr-munkar och kaffe.
Vi vandrade mätta, belåtna och kära upp för Maiden Lane i solen och njöt av vår tillvaro. Längre fram förgrenade sig gatan in i Broadway och Dey St/Fulton St. Vi letade efter restaurangen Nobu, som vi tänkte käka middag på. Jag hade ringat in just denna lokal innan vi rest hit. Why? För att Nobu ägs och sköts av Robert De Niro!
Det är också en av världens bästa restauranger… som var tyvärr var stängd för dagen. Men vi satt kvar en stund i korridoren och beundrade de marmorklädda väggarna med ljuskronor i guld som hängde ned från taket. Det var en visuell upplevelse i världsklass som ringade in bilden av Nobu som en restaurang i toppklass. Medan jag blickade in i glasrutorna till restaurangen försvann Ida in bakom i en butik i samma korridor… det skulle visa sig vara ödet. Där låg nämligen Anthropologie, butiken som mer eller mindre är gjord för Ida Eklöw. Låt oss säga såhär: det fanns ett liv före Anthropologie och efter.
När jag såg Idas glittrande, utspärrade ögon förstod jag att det var dags att hålla mitt avstånd. Jag tog till flykten och vandrade ut på Broadway igen. Jag passade på att kolla lite i herrbutiker på andra sidan gatan (där jag faktiskt såg samma Chicago Bulls-keps som jag och Adam fick som barn, och ev samma pyjamas). Jag spatserade upp längs gatan och kollade in New York City Hall och St Pauls Chapel, innan jag tog en snabbtur bort mot Brooklyn Bridge och dess närområde. När jag kom tillbaka till butiken drygt en halvtimme senare, var Ida fortfarande i provrummet med sisådär ett dussin plagg.
Jag fick sätta mig i soffan och agera mänsklig klädhängare, när Ida kastade en hög med kläder på mig som om jag vore en tvättkorg, medan hon letade vidare efter fynd.
Efter att Ida handlat färdigt satte vi oss på tuben hem till hotellet för att byta kläder. Vi hade nämligen bestämt oss för att besöka en jazzklubb i närheten: det berömda Birdland.
Jag klädde mig i kostymbyxor samt skjorta, trots att det var närmare 25 grader varmt ute. Ikväll var det viktigt att få in den rätta känslan. Vi hade inte förköpt biljetter utan fick köpa de allra sista paren i lobbyn. Vi fick platsen längst in i hörnet, vilket passade oss utmärkt. Venuen var inte stor, men tillräckligt rymlig för att skapa en vacker inramning av publik som vallfärdat för att se kvällens stora evenemang! Det var nämligen en minneskväll för jazzlegendaren Johnny Coltrane, som på dagen skulle fyllt 91 år.
Personalen var fantastiskt trevlig och avspeglade hela klubbens seriositet, professionalism blandat med humorism. Vi beställde in mat, samt dryck. Det var en njutning att fylla den torra strupen med en iskall öl. Ida satt i en vacker klänning och sippade på en färgglad Cosmopolitan.
Plötsligt dämpas belysningen och showen drar igång. För oss som är helt nya på jazz är det otroligt häftigt att se hur duktiga och passionerade musikerna är, det bara osar klass rätt igenom hela spektaklet. Publiken är förstaklassig, musikerna otroligt närvarande och hyggliga. Vi är helt hänförda.
Efter att föreställningen är över minglar de fantastiska musikerna med publiken och alla är trevliga. Jag har nog aldrig känt mig mer närvarande än där och då, plötsligt var jag bara en vanlig snubbe på jazzklubb i New York City. Utanför hade kvällen blivit till midnatt och mörkret skänkte en enorm mystik över klubben, vars vinröda ljus smälte samman bra med "Birdland"-skylten som sken i fina neonfärger.
Vi stannade kvar på en öl och njöt av sällskapet. Efter det hoppade vi in i en taxi och satte kurs mot 230 Fifth Rooftop Bar, som dessvärre var helt full. Vi bestämde oss därför helt spontant för att vandra mot Empire State Building. Märkligt nog blev jag förvånad när byggnaden var öppen och vi snabbt kunde åka upp i tornet. Rent rimligt sett borde jag kunnat förvänta mig det, i en stad som New York.
För den hundrade gången under resan kastades jag tillbaka in i filmhistorien och färdades till 1993 och 'Sleepless in Seattle', där Tom Hanks och Meg Ryan försonas på toppen av Empire. Jag verkade beta av alla på en gång.
I hissen spelas Frank Sinatra och när vi lämnar hissen sitter en man och spelar akustisk gitarr i ett inglasat rum i änden innan plattformen. Att se New York från ett fågelperspektiv under kvällstid är något speciellt. Mängden ljus. Den enorma ytan. 8 miljoner människor. 360 graders vy över The Big Apple, the City that Never Sleeps.
Det är något att berätta för barnbarnen...
Vi spenderar nästan 45 minuter uppe på plattformen och det är på gränsen till tyst. Här uppe hörs inga bilar. Man spenderar tiden till att lokalisera skyltar till världens största företagsgiganter och byggnader.
När vi går ned mot hissen igen hamnar vi i en souvenirbutik som spelar Sinatras jullåtar. Lite tidigt kanske, men det inringar känslan av att vara i världens kändaste byggnad på kvällstid. Jag köper med mig en mugg som jag tänker ge till pappa.
I hissen på väg ned möter vi en gammal amerikansk gubbe som pratar med sitt sällskap. De har stött på ett australienskt par och försöker göra narr av de. Gubben hånler och säger: "People say: fly to Australia! Go on a exotic vacation... yeah right! It's just like North America or Canada, just in a thong!" och hans sällskap hånskrattar.
Då jag ser Australien som mitt andra hem blir jag provocerad och rycker in precis när hissdörren skall stängas:
"That's funny man. You're right.. the only thing is that they have health care and don't carry guns and shoot people."
Jag har nog aldrig sett en hiss bli så tyst.
Första stoppet för dagen var McGees pub, som låg några gator upp från hotellet. De flesta på detta jordklot hade nog hellre refererat till 'MacLarens' som den ju heter i How I Met Your Mother. Komiskt nog var det faktiskt på just 'McGee' som serien skrevs. Det är också därför puben på många sätt är lik den fiktiva lokalen i serien.
Här blev det en snabb förmiddagsöl i baren medan jag mer eller mindre visualiserade Barney, Marshall, Ted, Robyn och Lilly framför mig. Man kanske inte ska sticka under stolen med att jag också åtnjöt en kvarts kvalitetsfotboll av Premier League, innan vägen bar vidare ut mot 55th St igen och tunnelbanan på 56th St.
Strax utanför McGees stod det en uråldrig taxibil, vars datodatering lär ha varit minst 70-tal. Det var en enormt trevlig överraskning under vår förmiddagspromenad som gav oss en liten inblick i det gamla New York. Bilen var i ett perfekt skick och visst blev man sugen på att hoppa in i den för en liten åktur - troligtvis också chaufförens tanke, när han långsamt rullade förbi oss. Om bilen var snygg vid trottoarkanten utanför McGees var den nästan obeskrivligt vacker när den gled ut på vägen, med de stora husväggarna med brandtrappor i bakgrunden.
Vi hade svårt att släppa bilden av den vackra taxin, men när vi gick ned i tunnelbanan på 56th St hade vi våra tankar på dagens stora resmål: 9/11 Memorial och One World Trade Center. Visst kände man extra på den “sevärdheten” då det bara varit minnesstund där 12 dagar innan.
Efter drygt 20 minuter med tunnelbanan steg vi ut i solen vid Chambers Street och vandrade därifrån. Här var det ett annat klimat, med renare gator, vitare husfasader och en lugnare framtoning i samhället. Vi var trots allt framme i Financial District och inte minst ett steg närmare Wall Street.
Synen av One World Trade Center är svår att beskriva. Kärnordet här är inte mörka minnen eller melankoli. Det är nåt helt annat: höjden. Byggnaden är kanske en av få i hela New York som är omöjlig att ta bild på, då kameralinsen inte räcker till på långa vägar. Den är så gigantiskt hög och rak. Ståtlig i all sin prakt. Det är ett fint minnesmonument och en kraftig demonstration över stadens styrka och uppresandet av världens största metropol.
Melankolin infinner sig snarare när man når ner till 9/11 Memorial med vattnet som aldrig slutar rinna ned i den mörka avgrunden. Tårarna som aldrig slutar rinna. Ett sår som aldrig läker. Tiden som fortsätter rinna, även om det mörka minnet består. Alla namn som förevigt är ingraverade på minnesmärket. Inget namn lämnas utanför. Vissa namn har en bild fastnitat vid sig, andra har blommor och en kärlekshälsning. Det är en vacker syn i en mörk realisation över vad som skedde den där dagen när det oförglömliga skedde.
Vi köpte en iskall smoothie i en smoothie-truck över andra sidan vägen och satte oss i börskvarteren runt Zuccotti Park. Det var skönt att sitta i skuggan och sörpla i sig en kylande dryck, det var väldigt hett.
Vi gick längs Broadway Avenue med Trinity Church till höger om oss innan vi sneddade in mot Pine Street och anlände till Federal Hall, där USA:s första kongress skapades och George Washington blev insvuren som landets första president. Det är en väldigt mäktig plats och en av mina absoluta favoriter. Vid toppen av trappan blickar man ut över New Yorks Stock Exchange och känner historiens vingslag bulta i kroppen.
Vi vandrade ned längs Wall St och kikade in i butiker, byggnader och sög in hela känslan av att vara mitt i ett av världens mest berömda och omtalade distrikt. Business-männen i kostym. Butikerna med väskor för flera tusen kronor. Jakten på framgångar och den åtföljande stressen. Jag och Ida dock? Nja, vi gick istället och gjorde som vi brukar, vi åt mat. Vi stack in i en liten Deli (Gristedes Supermarket) med olika typer av mat och köpte en av de största (och godaste) pizzabitar vi ätit. En kronärtskocka-pizza. Jag assisterade med glasyr-munkar och kaffe.
Vi vandrade mätta, belåtna och kära upp för Maiden Lane i solen och njöt av vår tillvaro. Längre fram förgrenade sig gatan in i Broadway och Dey St/Fulton St. Vi letade efter restaurangen Nobu, som vi tänkte käka middag på. Jag hade ringat in just denna lokal innan vi rest hit. Why? För att Nobu ägs och sköts av Robert De Niro!
Det är också en av världens bästa restauranger… som var tyvärr var stängd för dagen. Men vi satt kvar en stund i korridoren och beundrade de marmorklädda väggarna med ljuskronor i guld som hängde ned från taket. Det var en visuell upplevelse i världsklass som ringade in bilden av Nobu som en restaurang i toppklass. Medan jag blickade in i glasrutorna till restaurangen försvann Ida in bakom i en butik i samma korridor… det skulle visa sig vara ödet. Där låg nämligen Anthropologie, butiken som mer eller mindre är gjord för Ida Eklöw. Låt oss säga såhär: det fanns ett liv före Anthropologie och efter.
När jag såg Idas glittrande, utspärrade ögon förstod jag att det var dags att hålla mitt avstånd. Jag tog till flykten och vandrade ut på Broadway igen. Jag passade på att kolla lite i herrbutiker på andra sidan gatan (där jag faktiskt såg samma Chicago Bulls-keps som jag och Adam fick som barn, och ev samma pyjamas). Jag spatserade upp längs gatan och kollade in New York City Hall och St Pauls Chapel, innan jag tog en snabbtur bort mot Brooklyn Bridge och dess närområde. När jag kom tillbaka till butiken drygt en halvtimme senare, var Ida fortfarande i provrummet med sisådär ett dussin plagg.
Jag fick sätta mig i soffan och agera mänsklig klädhängare, när Ida kastade en hög med kläder på mig som om jag vore en tvättkorg, medan hon letade vidare efter fynd.
Efter att Ida handlat färdigt satte vi oss på tuben hem till hotellet för att byta kläder. Vi hade nämligen bestämt oss för att besöka en jazzklubb i närheten: det berömda Birdland.
Jag klädde mig i kostymbyxor samt skjorta, trots att det var närmare 25 grader varmt ute. Ikväll var det viktigt att få in den rätta känslan. Vi hade inte förköpt biljetter utan fick köpa de allra sista paren i lobbyn. Vi fick platsen längst in i hörnet, vilket passade oss utmärkt. Venuen var inte stor, men tillräckligt rymlig för att skapa en vacker inramning av publik som vallfärdat för att se kvällens stora evenemang! Det var nämligen en minneskväll för jazzlegendaren Johnny Coltrane, som på dagen skulle fyllt 91 år.
Personalen var fantastiskt trevlig och avspeglade hela klubbens seriositet, professionalism blandat med humorism. Vi beställde in mat, samt dryck. Det var en njutning att fylla den torra strupen med en iskall öl. Ida satt i en vacker klänning och sippade på en färgglad Cosmopolitan.
Plötsligt dämpas belysningen och showen drar igång. För oss som är helt nya på jazz är det otroligt häftigt att se hur duktiga och passionerade musikerna är, det bara osar klass rätt igenom hela spektaklet. Publiken är förstaklassig, musikerna otroligt närvarande och hyggliga. Vi är helt hänförda.
Efter att föreställningen är över minglar de fantastiska musikerna med publiken och alla är trevliga. Jag har nog aldrig känt mig mer närvarande än där och då, plötsligt var jag bara en vanlig snubbe på jazzklubb i New York City. Utanför hade kvällen blivit till midnatt och mörkret skänkte en enorm mystik över klubben, vars vinröda ljus smälte samman bra med "Birdland"-skylten som sken i fina neonfärger.
Vi stannade kvar på en öl och njöt av sällskapet. Efter det hoppade vi in i en taxi och satte kurs mot 230 Fifth Rooftop Bar, som dessvärre var helt full. Vi bestämde oss därför helt spontant för att vandra mot Empire State Building. Märkligt nog blev jag förvånad när byggnaden var öppen och vi snabbt kunde åka upp i tornet. Rent rimligt sett borde jag kunnat förvänta mig det, i en stad som New York.
För den hundrade gången under resan kastades jag tillbaka in i filmhistorien och färdades till 1993 och 'Sleepless in Seattle', där Tom Hanks och Meg Ryan försonas på toppen av Empire. Jag verkade beta av alla på en gång.
I hissen spelas Frank Sinatra och när vi lämnar hissen sitter en man och spelar akustisk gitarr i ett inglasat rum i änden innan plattformen. Att se New York från ett fågelperspektiv under kvällstid är något speciellt. Mängden ljus. Den enorma ytan. 8 miljoner människor. 360 graders vy över The Big Apple, the City that Never Sleeps.
Det är något att berätta för barnbarnen...
Vi spenderar nästan 45 minuter uppe på plattformen och det är på gränsen till tyst. Här uppe hörs inga bilar. Man spenderar tiden till att lokalisera skyltar till världens största företagsgiganter och byggnader.
När vi går ned mot hissen igen hamnar vi i en souvenirbutik som spelar Sinatras jullåtar. Lite tidigt kanske, men det inringar känslan av att vara i världens kändaste byggnad på kvällstid. Jag köper med mig en mugg som jag tänker ge till pappa.
I hissen på väg ned möter vi en gammal amerikansk gubbe som pratar med sitt sällskap. De har stött på ett australienskt par och försöker göra narr av de. Gubben hånler och säger: "People say: fly to Australia! Go on a exotic vacation... yeah right! It's just like North America or Canada, just in a thong!" och hans sällskap hånskrattar.
Då jag ser Australien som mitt andra hem blir jag provocerad och rycker in precis när hissdörren skall stängas:
"That's funny man. You're right.. the only thing is that they have health care and don't carry guns and shoot people."
Jag har nog aldrig sett en hiss bli så tyst.
Kommentarer
Skicka en kommentar