22.09.17: "Little Old New York"
Vi börjar fredagen starkt med ett gympass på hotellet. Vi tar en frukost på 'Carve' runt hörnet och trevligt nog har vi börjar lära känna killarna bakom disken. Det är kul att börja dagen på gott humör och denna gången glider det enkelt ned en "sausage, egg with french toast" i magen. Ida smaskar i sig en bagel och juice. Kaffet? Det tog vi med oss ut på stan. Det är det enskilt viktigaste grundmomentet varje morgon för att klara av denna best till stad.
Dagen har inget egentligt mål förutom att spana in West Village med anknytande områden. Dagen utkrystalliserar sig först när vi går till Times Square och Ida sticker in på Forever 21 för lite shopping. Jag ser min chans för lite egentid med New Yorks gator och mystik och frågar Ida snabbt om jag får ta en liten avstickare. När jag får klartecken sätter jag snabbt kurs ner mot 'New York TImes' och 'The New Yorker'. Det är inte alla som vet detta, men av allt New York har att erbjuda i sightseeing-väg, är skylten på 'The New Yorker' min favorit. Det finns egentligen ingen klar förklaring, förutom att den röda skylten på toppen av hotellet fångar in mystiken med staden.
Jag har pluggat in mina hörlurar än en gång och rullar fram på gatorna i ett våldsamt tempo. Jag hinner fram till Penn Station och in i Madison Square Garden för en liten kort titt. Det är en häftig känsla att stå i denna världsberömda arena. Jag sticker ut på gatan och spanar en 'Hooters' skylt i bakgrunden, så jag sticker givetvis dit för att kolla in genom rutan. Ser tjejerna ut precis som i filmen 'Big Daddy', med Adam Sandler i huvudrollen? Visst är det så. Häftigt.
Jag köper en snabb kaffe och lite nötter på en liten obskyr butik bredvid och sticker ned i metron. Jag tar banan upp mot Times Square och hoppar av vid 42st och går i fem minuter innan jag går in i Forever 21 för att lokalisera Ida. Det har gått 40 minuter och med ett sms möter jag upp henne vid 45th st. En perfekt inledning på dagen!
Vi sticker hem och tvingas byta om igen, då det är så varmt att våra kläder är våta av svett. Det är mind blowing, med tanke på att det är september månad. Hur är en varm sommar här? Obehaglig tanke.
Vi går ner i metron och färdas mot Greenwhich Village. Det är ett helt underbart område och vårat favoritdistrikt so far. Det är lugnt, mysigt och smäckat med caféer, små vintage-butiker och tillmötesgående människor. Vi sneddar västerut mot West Village och Perk Street, för att lokalisera Carrie Bradshaws lägenhet, från tv-serien 'Sex And The City'. Även om jag inte är det största fanet av tv-serien är det otroligt häftigt att bara vandra runt i området och slappna av. Om ni någon gång har sett en amerikansk film som utspelar sig i New York, behöver jag väl knappast tala om hur ingångarna till lägenheterna ser ut? Stentrappor, med svarta staket upp till en stor dörr i ek? Ni är med, va?
Bara några gator bort ligger Bredford Street, även känt som inspelningsplatsen för 'Friends', där Monica, Chandler och Joey bor större delen av serien. Byggnaden som är med varje gång ett nytt avsnitt startar och i särklass den byggnad jag sett flest gånger på tv. Det var häftigt om något.
Vi gick längs gatorna i West Village, ned mot Washington Square Park, där vi köpte lite street food. Jag smackade i mig en fet, hot dog med extra onions and mustard. Ida tog en sushi från thaistället bredvid. Vi satte oss ned i parken och spanade in omgivningen. Till vänster om oss sitter en skicklig gatumusikant och spelar på ett piano. Plötsligt kommer det fram en uteliggare och ställer sig bredvid honom och börjar ta ton, och tillsammans framför de ett fantastiskt fint musikalnummer. Det varar bara en låt men det räcker för att sätta tonen i hela parken. Till höger om oss är det en hundhage. Rakt framför oss? En sorts triumfbåge där Empire State Building skymtas i bakgrunden.
Efter vår lunch går vi ned mot Noho och Soho. Jag tittar in till höger och ser en smal sidogata. Vägen är full av bilar som står uppradade på rad. Men det som fångar min uppmärksamhet är hustaken, vars fasad pryds av brandtrappor hela vägen som gnistrar i solen. Det är otroligt vackert och känns så signifikativt för New York.
Vi sneddar in i Soho via Lafayette Road, som mer eller mindre symobliserade hela staden för mig. Det var ett myller av människor. Endast i stressen skapades ett lugn. För folket som bor här vet ingenting annat. Det är alltid samma tempo. Alltid samma mängd människor. Det är fina butiker och lite mer välkända stores här. Nike. Gant. Hollister. Det är först när vi går en bit längre ned vi på riktigt kommer in i Soho. Med de ålderstigna kullerstensgatorna, de pittoreska läderbutikerna, de slitna, mysiga caféerna. Det var kärlek vid första ögonkastet. Här är det mer mys än shopping. Det är en helt annan nivå. Vi kommer fram til hjärtat av den största shoppinggatan. Vad ligger där? Bloomingdales så klart. Där Rachel ur 'Friends' jobbade. Märkligt nog är det med på min New York-bucket list och jag sköljs över av välbehag av att vara "så inne" i Vänner-universumet.
Vi luskade genom butikerna och bestämde oss för att komma hit någon annan dag och shoppa ordentligt. Det skulle snart mörkna och vi ville se Little Italy i dagsljus.
I dessa krokar ligger distrikten tätt slingrade med varandra. West Village, Greewhich Village, Noho, Soho. Plötsligt kommer vi in i 'Little Italy' och längre bort ser vi Chinatown breda ut sig.
Här var det ett otroligt folkliv! Det var någon form av evenemang och då distriket var förvånansvärt litet var det svårt att gå utan att stöta ihop med någon annan turist. Det var smärtsamt tydligt att Chinatown hade börjat äta upp det klassiska gamla distriket, som uppenbarligen inte hade hängt med i utvecklingen. Det tydligaste exemplet? Att de spelade popmusik och Justin Bibers "Purpose"-album från enorma högtalare. Det var trist att se.
I hörnet av gatan där musiken kommer från finns det en liten slaktaffär som inte på något sätt passar in i festligheterna. Butikens utsida är en av få saker från den dagen som matchar min bild av Little Italy. Den är från 1982 och helt säkert en familjefirma som gått genom en generation eller två. Vi går givetvis in direkt. Om utsidan matchar vår bild av det "gamla Little Italy" så är det en ren njutning på insidan. Här är det tyst med en liten vag underton av Frank Sinatra från en radio bakom köttdisken. Det bästa av allt? Hur pratar! Det är klassiska american italianos i 60-årsåldern som på sin dominanta, släpiga dialekt välkomnar oss med: "How you doin'?!
Vi slås av den dystra synen av en tom lokal, inklämt i ett område som allt mer förminskas av det moderna samhället att vi i ren och skär upprorsanda slår till med en solidaritetshandling och köper en flaska tryffelolja. Vi tackar för oss och passerar Chinatown snabbt, då vi ser en häftig lampbutik längre upp mot Lower East Side. Här köper vi faktiskt med oss en lampskärm, troligtvis den första och enda lampskärm från New York vi kommer ha. Det är det inte alla som har...
Vår fantastiska dag avslutas med ett kvällsbesök på 'Kats Delicatessen', denna världsberömda sandwich-restaurang från filmen 'When Harry met Sally'. Det var en upplevelse i sig. Tänk dig en vanlig macka med drygt 1 kg skivad pastrami, salami samt mängder med senap och gurka. Mätta och belåtna tog vi metron hem till Times Square och Edison.
Dagen har inget egentligt mål förutom att spana in West Village med anknytande områden. Dagen utkrystalliserar sig först när vi går till Times Square och Ida sticker in på Forever 21 för lite shopping. Jag ser min chans för lite egentid med New Yorks gator och mystik och frågar Ida snabbt om jag får ta en liten avstickare. När jag får klartecken sätter jag snabbt kurs ner mot 'New York TImes' och 'The New Yorker'. Det är inte alla som vet detta, men av allt New York har att erbjuda i sightseeing-väg, är skylten på 'The New Yorker' min favorit. Det finns egentligen ingen klar förklaring, förutom att den röda skylten på toppen av hotellet fångar in mystiken med staden.
Jag har pluggat in mina hörlurar än en gång och rullar fram på gatorna i ett våldsamt tempo. Jag hinner fram till Penn Station och in i Madison Square Garden för en liten kort titt. Det är en häftig känsla att stå i denna världsberömda arena. Jag sticker ut på gatan och spanar en 'Hooters' skylt i bakgrunden, så jag sticker givetvis dit för att kolla in genom rutan. Ser tjejerna ut precis som i filmen 'Big Daddy', med Adam Sandler i huvudrollen? Visst är det så. Häftigt.
Jag köper en snabb kaffe och lite nötter på en liten obskyr butik bredvid och sticker ned i metron. Jag tar banan upp mot Times Square och hoppar av vid 42st och går i fem minuter innan jag går in i Forever 21 för att lokalisera Ida. Det har gått 40 minuter och med ett sms möter jag upp henne vid 45th st. En perfekt inledning på dagen!
Vi sticker hem och tvingas byta om igen, då det är så varmt att våra kläder är våta av svett. Det är mind blowing, med tanke på att det är september månad. Hur är en varm sommar här? Obehaglig tanke.
Vi går ner i metron och färdas mot Greenwhich Village. Det är ett helt underbart område och vårat favoritdistrikt so far. Det är lugnt, mysigt och smäckat med caféer, små vintage-butiker och tillmötesgående människor. Vi sneddar västerut mot West Village och Perk Street, för att lokalisera Carrie Bradshaws lägenhet, från tv-serien 'Sex And The City'. Även om jag inte är det största fanet av tv-serien är det otroligt häftigt att bara vandra runt i området och slappna av. Om ni någon gång har sett en amerikansk film som utspelar sig i New York, behöver jag väl knappast tala om hur ingångarna till lägenheterna ser ut? Stentrappor, med svarta staket upp till en stor dörr i ek? Ni är med, va?
Bara några gator bort ligger Bredford Street, även känt som inspelningsplatsen för 'Friends', där Monica, Chandler och Joey bor större delen av serien. Byggnaden som är med varje gång ett nytt avsnitt startar och i särklass den byggnad jag sett flest gånger på tv. Det var häftigt om något.
Vi gick längs gatorna i West Village, ned mot Washington Square Park, där vi köpte lite street food. Jag smackade i mig en fet, hot dog med extra onions and mustard. Ida tog en sushi från thaistället bredvid. Vi satte oss ned i parken och spanade in omgivningen. Till vänster om oss sitter en skicklig gatumusikant och spelar på ett piano. Plötsligt kommer det fram en uteliggare och ställer sig bredvid honom och börjar ta ton, och tillsammans framför de ett fantastiskt fint musikalnummer. Det varar bara en låt men det räcker för att sätta tonen i hela parken. Till höger om oss är det en hundhage. Rakt framför oss? En sorts triumfbåge där Empire State Building skymtas i bakgrunden.
Efter vår lunch går vi ned mot Noho och Soho. Jag tittar in till höger och ser en smal sidogata. Vägen är full av bilar som står uppradade på rad. Men det som fångar min uppmärksamhet är hustaken, vars fasad pryds av brandtrappor hela vägen som gnistrar i solen. Det är otroligt vackert och känns så signifikativt för New York.
Vi sneddar in i Soho via Lafayette Road, som mer eller mindre symobliserade hela staden för mig. Det var ett myller av människor. Endast i stressen skapades ett lugn. För folket som bor här vet ingenting annat. Det är alltid samma tempo. Alltid samma mängd människor. Det är fina butiker och lite mer välkända stores här. Nike. Gant. Hollister. Det är först när vi går en bit längre ned vi på riktigt kommer in i Soho. Med de ålderstigna kullerstensgatorna, de pittoreska läderbutikerna, de slitna, mysiga caféerna. Det var kärlek vid första ögonkastet. Här är det mer mys än shopping. Det är en helt annan nivå. Vi kommer fram til hjärtat av den största shoppinggatan. Vad ligger där? Bloomingdales så klart. Där Rachel ur 'Friends' jobbade. Märkligt nog är det med på min New York-bucket list och jag sköljs över av välbehag av att vara "så inne" i Vänner-universumet.
Vi luskade genom butikerna och bestämde oss för att komma hit någon annan dag och shoppa ordentligt. Det skulle snart mörkna och vi ville se Little Italy i dagsljus.
I dessa krokar ligger distrikten tätt slingrade med varandra. West Village, Greewhich Village, Noho, Soho. Plötsligt kommer vi in i 'Little Italy' och längre bort ser vi Chinatown breda ut sig.
Här var det ett otroligt folkliv! Det var någon form av evenemang och då distriket var förvånansvärt litet var det svårt att gå utan att stöta ihop med någon annan turist. Det var smärtsamt tydligt att Chinatown hade börjat äta upp det klassiska gamla distriket, som uppenbarligen inte hade hängt med i utvecklingen. Det tydligaste exemplet? Att de spelade popmusik och Justin Bibers "Purpose"-album från enorma högtalare. Det var trist att se.
I hörnet av gatan där musiken kommer från finns det en liten slaktaffär som inte på något sätt passar in i festligheterna. Butikens utsida är en av få saker från den dagen som matchar min bild av Little Italy. Den är från 1982 och helt säkert en familjefirma som gått genom en generation eller två. Vi går givetvis in direkt. Om utsidan matchar vår bild av det "gamla Little Italy" så är det en ren njutning på insidan. Här är det tyst med en liten vag underton av Frank Sinatra från en radio bakom köttdisken. Det bästa av allt? Hur pratar! Det är klassiska american italianos i 60-årsåldern som på sin dominanta, släpiga dialekt välkomnar oss med: "How you doin'?!
Vi slås av den dystra synen av en tom lokal, inklämt i ett område som allt mer förminskas av det moderna samhället att vi i ren och skär upprorsanda slår till med en solidaritetshandling och köper en flaska tryffelolja. Vi tackar för oss och passerar Chinatown snabbt, då vi ser en häftig lampbutik längre upp mot Lower East Side. Här köper vi faktiskt med oss en lampskärm, troligtvis den första och enda lampskärm från New York vi kommer ha. Det är det inte alla som har...
Vår fantastiska dag avslutas med ett kvällsbesök på 'Kats Delicatessen', denna världsberömda sandwich-restaurang från filmen 'When Harry met Sally'. Det var en upplevelse i sig. Tänk dig en vanlig macka med drygt 1 kg skivad pastrami, salami samt mängder med senap och gurka. Mätta och belåtna tog vi metron hem till Times Square och Edison.
Kommentarer
Skicka en kommentar